Hon hör det skarpa ljudet av väckarklockan igen och sätter sej slutligen mödosamt upp på sängkanten. Det är tidigt, men hon hoppas att tid ska göra skillnad. Lakanen är skrynkliga efter en orolig natt, men hon tänker att det inte är något jämfört med hur det ser ut i hennes hjärta. Hon är så trött, och inte alls säker på om hon har sovit eller bara rastlöst snurrat runt bland sina spretiga tankar. Hon har svårt att orka öppna ögonen inför en ny dag, och hennes fötter känns tunga när hon sakta kliver upp. Hon fryser, och tar på sej en tröja som ligger kvar i rummet från igår. Det blev en kort natt, igen.
Hon har nästan tappat räkningen på hur lång tid som har gått sedan allting började. Dagar och veckor har blivit till månader. Månader till år. Det var ju inte såhär det skulle bli. Men det har hon inte tid att tänka på, för hon är en som tänker framåt. Det gör hon för att livet runt omkring måste fortsätta även när så mycket nära henne står stilla.
Hon vet och vill att barnets frukost ska vara mångsidig och hälsosam. Ändå rör hon ner orimligt mycket chokladpulver i mjölken och hoppas innerligt att åtminstone den ska smaka. Hon brer en smörgås i en förhoppning om att favoritbrödet just idag ska gå åt även om det inte gjort så på länge. Varje morgon börjar hon hoppfullt om som om gårdagen inte fanns. Hon ger inte upp.
Även den här morgonen skakar hon oron av sej. Hennes andetag blir djupa och lugna, för det är så hon har lärt sej att göra. Ibland tar hennes frustration eller förtvivlan över och då klarar hon varken av att andas i fyrkant eller besinna sina ord. Det dåliga samvetet smyger sej då tätt intill, och hon behöver ömt påminna sej om att också hon är en människa bara.
Hon knackar milt på dörren och kliver in. Det knyter sej i magen när hon ser honom där. Ångesten vilar tung i rummet och hon kan redan från avstånd se att den har pojken i sitt grepp. Hans gängliga tonårskropp ser så skör ut där han ligger ihopkrupen i sin säng. Han är vaken, men orkar inte prata. Det gör så ont i henne att se honom våndas såhär. Hon skulle göra precis vad som helst för att göra allting bättre för sitt barn.
Det fanns en tid då pojken hade nära till skratt. Han tog plats med hela sin person, och det fanns utrymme för honom i flera av hans sammanhang. Han växte, och hade drömmar inför framtiden. Men sakta tystnade hans röst. Stegen till skolan blev allt tyngre, för att till sist helt stanna av. Hon vill knappt röra vid tanken på hur hårt han har kämpat.
Många har sagt att han med flit ställer till besvär och är lat. Tvinga honom, visa vem som bestämmer. Ställ mera krav. Han måste vänja sej! Varför låter du honom välja att stanna hemma från skolan? Varför? Det som de inte vet är att det aldrig någonsin har varit ett val. De vet inte hur tappert han har kämpat. Hur hon har kämpat. De har aldrig sett smärtan i hans kropp eller förtvivlan i hans sinne. För honom har det aldrig varit ett val. Det har inte varit möjligt att välja. Med en kropp i alarmtillstånd kan man inte välja. Han har bara försökt överleva. Kampen har pågått varje dag. Varje. Dag.
Det måste vara något på tok i familjen, har de sagt. Eller så är det för mysigt hemma, har de tyckt. Hon visste knappt vad hon skulle svara. För henne har det alltid varit självklart att hemmet är den plats där hennes barn får ta plats med alla sina känslor. Hemmet ska vara tryggt, och det får vara mysigt.
Hon har blivit så ifrågasatt. Alla har sagt att han måste till skolan. Att allt blir bra bara han kommer till skolan. Hon har uppmuntrat och stöttat, alltid. I sin desperation har hon försökt också med att tvinga. Hon har bönat och bett. Mutat. Tvingat.
Ibland har han varit i skolan. Ibland endast framme vid skolans infart. Vissa gånger har ångesten sköljt över honom så att hela hans kropp skakat utan slut. Ibland har han kastat upp i bilen på väg till skolan, och någon gång när han stigit ur. Ibland har ångesten fångat honom i ett strypgrepp under en lektion. När han då lämnat klassrummet och låst in sej på toaletten för att ringa henne, har hon också från avstånd hört hans förtvivlan och känt den ända in i sin själ. Och ändå har det hänt att hon vacklat mellan vad hon själv känner att skulle vara rätt och vad andra sagt åt henne att göra.
Hon har slitits också mellan sitt arbete och sitt barn. Ibland har hon funnits på plats med i skolan hela dagen. Ibland har dagarna börjat med att hon lämnat honom i tårar hemma för att närvara vid det obligatoriska mötet på jobbet. Hon har känt både förtvivlan och skuld och genom telefonkontakt burit sitt barn genom dagen, och sedan skyndat tillbaka. Maten hon på morgonen lagt fram har fortsatt varit orörd, och pojkens kinder blöta av tårar. Han har bågnat under sin egen skam och hennes hjärta har gått itu inför sorgen i hans väsen. Jag klarar ingenting, har han allt oftare sagt trots att han klarar så otroligt mycket.
Hon har sett glöden falna allt mer i sitt barns ögon, och hört hans ord bli färre. Hon har sett hans värld krympa, tills endast lite fanns kvar. Hon har tagit sats och sagt ifrån till alla andra. Och hon har samlat sej, om och om igen.
Till sist blåste hon av spelet och lät sitt barn släppa taget. Han behöver få vila, och alla de som har tyckt så mycket måste börja lyssna. Vad är det som händer? Vad beror allting på? På vilka sätt kan inte enbart hemmet, utan också de vuxna i skolan bäst hjälpas åt så att det sörjande barnet får sin livsglädje tillbaka? När rätt frågor ställs och får svar, kan allt det andra så småningom klarna och få plats.
Med förväntningar anpassade till den aktuella orken och med lämpligt stöd började hennes älskade barn sakta återhämta sej, i sin takt och i sinom tid. Han började upptäcka glimtar av sin vilja, och igen våga tro på att det finns en framtid också för honom. Men först behövde han få vila. Han behövde få känna sej värdefull precis sådan som han var, även precis just då när allting fallit sönder. Han var ju redan så mycket!
Det är svårt att greppa den kritik och det ifrågasättande vilket barn eller ungdomar som inte klarar av att vara i skolan möter. Lika utmanande är det att förstå alla de tips och råd som deras föräldrar ges av andra vuxna som aldrig själva varit ens i närheten av en liknande situation.
Jag har aldrig mött en människa som inte innerst inne själv skulle vilja lyckas! Visst kan mycket komma i vägen och göra det smärtsamt svårt att hitta sin vilja – men där inne finns den, alltid. Den finns hos oss vuxna, och i synnerhet hos varje barn och ung. Ibland gömmer sej viljan under den uppdragna huvan eller det kraftiga sminket. Under ytterjackan inomhus, eller bakom svordomar och långfinger. I den sorgsna blicken och tårarna. Viljan att lyckas kan vara svår att se bakom den låsta toalettdörren efter att allting blev fel och alldeles för mycket. I förseningarna och skolket, eller i rösten som hörs över alla andras i skolans korridor. Viljan att lyckas kan gömma sej bland hyss och galenskaper. I hjärtat hos den som står ensam på rasten. I tystnaden. Hos den som stannar hemma när programmet i skolan avviker från det vanliga. Viljan att lyckas gömmer sej inom den som sällan är på plats. Och lika mycket hos den som aldrig är där.
Med denna text vill jag ingjuta hopp i dej som är förälder till en hemmakämpare. Du ska veta att du inte är ensam, och att det finns hopp för ditt barn också i en situation som just nu känns omöjlig att lösa. Orsakerna till att barn och unga stannar hemma från skolan varierar, och är i varje enskilt fall lika viktiga att tillsammans och respektfullt ta reda på. Oberoende av orsakerna till frånvaron är den alltid ett rop på hjälp, snarare än att den skulle bero på att barnet eller den unga inte vill. Barn och unga vill!
Den finlandssvenska föreningen Hemmakämparna rf har grundats för att öka förståelsen för just dessa kämpande växande människor, samt för att hjälpas åt med familjer och skolor i att söka vägar till välmående och en fungerande skolgång för var och en. Föreningen Hemmakämparna rf kan du som privatperson eller professionell kontakta genom att skriva till adressen [email protected]. Även vid FinFami Österbotten rf erbjuds samtalsstöd för anhöriga som berörs av hemmakämpande. Anhörigrådgivare Ulrika nås på tel.nr. 044–2000733. Genom ett brett stöd kan vi vuxna tillsammans bana väg för en ljusare framtid för varje barn och ung.
Johanna, socionomstuderande