En tidsperiod i livet har jag trott att det inte finns psykisk ohälsa i vår familj. Men jag har varit blind och inte sett det eller velat se det. Kanske först efter att jag själva blev sjukskriven p.g.a. utmattning har jag förstått psykisk ohälsa bättre. Jag tänker reflektera kring vad det är att vara anhörig till kroniskt multisjuka föräldrar och hur det påverkar deras psykiska välmående, och hur det kan bli då en av dem dör. I dag är båda döda.
Min roll i berättelsen
Jag är en kvinna på 54 år och jobbar inom vården. Min pappa dog fem år före mamma. Pappa var den som i deras relation skötte det mesta. Han var den som styrde allt från vad som skulle handlas från matbutiken till att fundera över ekonomin och vad som skulle köpas till barnbarnen i julklapp. Det var ju fint att pappa höll i trådarna så att de kunde bo i sin lägenhet ännu på äldre dagar. Min roll av tre döttrarna var att vara den som låg mamma och pappa närmast. Och jag var den som kände mest behov av att finnas till för att hjälpa och stötta i deras ålderdom. Mamma och pappa hade hjälpt min familj och skötte våra barn mycket då de var små, så inom mig fanns ett behov av att återgälda hjälpen. Jag fanns alltid där ett samtal och 2 km i från.
När pappa dog
När pappa dog blev mamma ensam i lägenheten. Det var en lättnad att pappa planerat allt i minsta detalj. Han hade till och med räknat ut, att med änkepension skulle mamma kunna bo kvar i lägenheten. Allt som varit i hans namn hade han flyttat över till mamma. Han hade meddelat oss att då han dör skall vi inte sätta pengar på hans begravning, han skojade till och med och sa att bara botten håller i kistan är det okej. Han var en stor man. Som anhörig var det en lättnad att han hade ordnat allt. Tänk att han hade tänkt på allt in i minsta detalj utan att vi märkte något. Tänk om jag vetat den dagen han bad mig ta fram portföljen med deras viktigaste papper att han förberedde sin död och hur jag skulle ta hand om resten kring mamma efteråt.
Mamma var deprimerad
Mamma blev ensam, med hemvård två gånger om dagen och vi döttrar hjälpte till. Mig hade hon i närheten. De andra döttrarna med familjer bodde på annan ort. Mina vuxna barn hade flyttat hemifrån. I dag förstår jag att mamma hade en depression och mådde inte bra psykiskt. Hon hade en hel del kroniska sjukdomar och åt också många och starka mediciner. Jag blev hennes allt efter att pappa som varit hennes trygghet gått bort. Fast pappa försökt fixa allt det materiella kunde han inte fixa tryggheten till mamma.
Psykisk hälsan hos äldre glöms ofta bort bland de andra sjukdomarna de äldre har. Min erfarenhet är att om du inte blir sedd med din psykiska ohälsa får du heller inte hjälp. Framförallt om du inte vet var du ska fråga efter hjälpen.
Dottern som finns där
När jag blickar tillbaka i dag på de fem åren som gick mellan att mina föräldrar dog. Blir jag ångestfylld, men samtidigt ledsen över att jag bar på den lasten som föll över mig, utan att be om professionell hjälp. Mamma kunde ringa mig ofta om diverse saker som skulle uträttas eller för att hon bekymrade sig över olika saker. T.ex. att kökskranen droppar stundvis, medicinen tar slut efter en vecka eller att det finns endast lite kvar i tvättmedelsflaskan. De små sakerna som inte behövde fixas just då men som var en orsak att ta kontakt. Det irriterade mig, ”varför behöver hon ringa just NU om en sån sak, jag ska ju dit i morgon”. Under denna period var jag själv också sjukskriven en kort tid p.g.a. utmattning.
Men i dag förstår jag ju att det var ett sätt att få tala med någon i stället för att säga, “Jag känner mig ensam, har du tid en stund”. Detta fortlöpte och jag upplevde att jag hade två skift med arbete alla dagar. En på min egen arbetsplats och den andra med mamma. Mamma började gå genom sitt liv under de fem åren och hon började prata mycket om sin barndom och uppväxt, om sitt äktenskap och om familjelivet. Där kom fram ofta också svåra saker hon genomgått i sitt liv. Vissa saker upplevde jag betungande i och med att de berörde pappa, som inte kunde säga sitt i saken. Hon grävde sig djupare och djupare i sina tankar och kring livet. Och oron blev allt större. Vi diskuterade kring rädsla och döden och hur hon hanterar situationen. Mamma var inte troende men var heller inte rädd för döden.
Den sista julen
Som tradition åkte mamma runt till oss syskon på julafton, var tredje jul var hon hos oss. Betungande tankar hos mig, hon skulle ju tillbringa denna jul hos oss. “Hur ska jag orka med henne”. Vårt förhållande hade blivit mera ett vård förhållande. Och mina tankar var “När får jag vara den trevliga dottern som bara är på besök”. Inte den som bara får höra allt jag borde göra för henne och hur sjuk hon var och allt som hon önskade mig göra som inte fungerade med hemvården.
Invalidtaxin var fixad och julmaten var klar, de vuxna barnen var hemma och hemmet i finaste juldekoration. Mamma kom och hon var förstås glad att barnbarnen var på plats trotts att de fått dela på sig från sina sambos. Allt för mommo. Barnen hade jag förberett att det kan vara vår sista gemensamma jul. Mamma var så lysande glad och efter julmaten satte hon sig i soffgruppen med barnbarnen, bäddades över med en filt. Där somnade hon i trygghet som ett litet barn.
Känslan den sista natten
I efterhand kan jag uppskatta den tunga tiden jag hade efter att pappa dog. Jag fick lära känna mamma bättre. Hon var specialist på att dölja sina känslor, hon ville inte “egentligen” vara någon till besvär, men då hälsan inte räckte till valde hon mig till sin stöttepelare. Hon såg en trygghet i mig. Hon sa också en gång att fast vi inte alltid var överens och sams visste hon att det var jag som stod där då hon behövde någon. Jag visste också att hon var beredd att dö. Det hade hon sagt.
Så natten jag satt vid hennes dödsbädd ensam, svängde jag henne och bad om smärtlindring av personalen med jämna mellanrum, det hade jag lovat henne. Jag visste att vi båda var bekväma med vad resultatet skulle bli. Mamma fick dagen därpå åka iväg till pappa. Jag fick en lättad känsla, vi hade ingenting osagt eller ogjort. Och mamma fick somna in som hon ville.
Jag, vad fick jag?
Jag har fått med mig känslan över att hantera min tillräcklighet. Hur mycket skall jag räcka till för andra och när behöver man söka hjälp. Som anhörig till en person med psykisk ohälsa behöver du känna till symtomen. Att förstå och se de olika symtomen man kan ha vid psykisk ohälsa är varierande. Alla kan inte öppet tala om hur de mår, utan symtomen syns i olika former och beteenden.
När man tar hand om personer som har insjuknat psykiskt bör man också ta hand om de anhöriga som sköter om den drabbade. Man stöder anhöriga genom att ge information om den insjuknades situation, ordna samtal med vårdpersonal, anhörigrådgivare, familj och andra närstående, samt genom kamratstöd. De anhöriga ska i mån av möjlighet göras delaktiga i vården, men ändå utan att man överför vårdansvar på dem (Mielenterveyspooli).
Källa:
Mielenterveyspooli, (2019). När närstående upplever problem med psykisk ohälsa: fem sätt att stöda anhöriga. https://mielenterveyspooli.fi/nar-narstaende-upplever-problem-med-psykisk-ohalsa-fem-satt-att-stoda-anhoriga/
-Anonym-