När jag var tonåring träffade jag en kille som var myndig, jag blev störtkär i honom, de flesta minns kanske hur det är att vara kär i tonåren. Det är det enda som spelar någon roll och man blir totalt blind och förtrollad av alla känslor. När vi träffades var det kärlek vid första ögonkastet, allt gick supersnabbt och vi började träffas i princip direkt. Väldigt snabbt märkte jag dock att allt inte riktigt var som det skall, det var mycket alkohol inblandat, mycket trauma och helt ärligt så tyckte jag att det var spännande till en början, jag ville rädda honom. De första månaderna var hektiska och det hände massor, det var nog den mest händelse fullaste tid i mitt liv. Det som fick mig att stanna med denna kille, trots att jag själv började få grov ångest och panikattacker var nog den blinda kärleken och tanken av att han inte hade någon annan som brydde sig om honom men också det att inom de först månaderna som vi var tillsammans tog han emot hjälp och lovade att sluta dricka. Det gjorde han också, men det varade inte så värst länge förrän alkoholen än en gång var en del av vårt förhållande.
Min upplevelse
Jag fick ofta ta hand om honom när han däckat någonstans, köpa mat, fixa hans lägenhet, påminna honom om att sköta räkningarna osv. Jag gick runt med konstant oro och ångest över när och hur mycket han kommer dricka den dagen eller vad han kommer att ställa till med. Jag försökte övertala honom om att sluta dricka igen och jag trodde helt ärligt på att om jag bara skötte om honom och älskade honom tillräckligt så skulle jag kunna ändra på honom. Hans umgänge bestod också av andra med beroendeproblematik och andra ganska problematiska personer och detta ledde till massor med oroliga och otrygga situationer. Min pojkvän hade en lägenhet där vi ofta spenderade tid och jag minns hur det ofta kom halv okända människor dit och drack, då kände jag mig alltid otrygg och bara väntade på att något illa skulle hända. Under denna tidsperiod fick jag bevittna slagsmål och misshandel, utpressning, droganvändning, grovt äventyrande av trafiksäkerheten och massor med ansvarslösa vuxna människor. Jag minns att jag ofta gick runt och tänkte hur jag som tonårig kan vara så mycket klokare och ansvarsfullare än alla dessa vuxna människor runt omkring mig.
Vuxnas roll i detta
Jag funderar fortfarande ibland kring faktumet att ingen begrep sig i min situation. Jag var nämligen inte rädd att prata om det, flera av mina vänner visste precis hur saker och ting låg till och en del av dem blev nog också påverkade av allt. Mina föräldrar visste om min pojkväns situation och missbruket men visste nog inte fullständigt hur illa det var. Jag berättade om min pojkväns problem med alkoholen, men förskönade nog det för dem. Jag berättade till exempel inte om alla otrygga situationer som jag hamnat i och förklarade hela tiden hur han försöker bli bättre och inte dricka lika mycket. Innerst inne visste jag ju nog att om jag berättar hela sanningen, kommer de försöka hålla mig bort från honom. Det ville jag ju inte egentligen, jag var inte redo att förstå att jag inte kan ändra honom och jag ville inte förstöra min relation till mina föräldrar heller. Jag sökte också hjälp från flera vuxna, för jag hade så grov ångest och panikattacker. Jag hade ett stort behov av att prata om detta. Jag berättade till några lärare lite om hurudan situation jag befinner mig i på grund av att det inte gick så bra i skolan. Jag var också ofta och pratade med skolans hälsovårdare, hen var en vuxen som kom att betyda mycket för mig. Med hen var jag väldigt öppen angående mitt mående och hur min situation såg ut, det var också hen som försökte hänvisa mig till olika ställen där jag skulle kunna få mer stöd. Jag försökte gå till en ungdomsstation och prata men fick så dåligt bemötande att jag vägrade gå dit en till gång. Jag har idag svårt att förstå varför ingen begrep sig i detta, jag var tonåring, min pojkvän var en vuxen man med ett missbruk. Jag tror inte att någon förstod hur allvarlig situationen var, hur otryggt och osäkert det var för mig och vad allt jag skulle ha kunnat hamna ut för.
Ett sjätte sinne
Jag brukade ofta säga att jag utvecklat ett sjätte sinne. Jag märkte av direkt när min pojkvän hade druckit alkohol, till och med om det endast handlade om en eller en par öl. I början brukade han ljuga ifall jag frågade om han har druckit, men han märkte också ganska så snabbt att det inte löns för jag visste redan sanningen. Jag minns att jag alltid sa att de syns på ögonen och märks på beteende men det var ingen annan som märkte av det. Jag tror att det handlar om att när man lever med en person som har ett missbruk, lär man sig att iaktta deras beteende så pass bra att man märker av minsta lilla avvikelse. Faktumet är att en persons uppförande ändras när de dricker alkohol och den kan ändras efter bara en liten mängd också. Än idag kan jag märka att jag har detta kvar till en viss del. Ibland kan jag märka av när min nuvarande partner, som inte har några problem med alkohol har tagit en öl. Jag brukar bli lite chokad när känslan kommer upp till ytan och brukar då fråga om han har druckit och oftast har han det. Det är intressant hur sådana små saker kan lämna kvar och hur de ibland kommer upp till ytan trots att jag inte idag håller min vakt och inte hela tiden behöver gå o känna av situationen så kan jag bli påverkad.
Hur detta påverkat mig idag
Jag har svårt att föreställa mig hurudan jag skulle vara som person om jag inte gått igenom detta. Detta påverkade mig mycket under mitt tonår och också början på vuxenlivet. Jag har lidit i synnerhet av grov ångest, stress och panikattacker. Jag är dock glad att jag aldrig behövt känna skam över min situation. Jag har vågat söka hjälp och efter att detta förhållande tog slut gick jag till en professionell för att bearbeta allt jag varit med om. Det har nog varit det som har varit min räddning, att jag alltid har vågat söka hjälp och vågat prata om saker och ting. Det att jag efter förhållandet ännu gick och pratade med en professionell och sökte hjälp för ångesten och trauman som allt detta lämnat efter sig har nog hjälpt mig att kunna gå vidare och kasta blicken framåt. Ibland kan ångesten krypa fram i situationer där alkoholen är inblandad och stämningen är dålig, de blir som att min kropp reagerar på det och tror att något illa kommer att hända. Men annars tycker jag endast att detta har förstärkt mig. Jag vill fortfarande hjälpa människor och det är nog något som finns i min natur, men nu vet jag hur jag hjälper mig själv i första hand. Man kan nämligen inte lägga någon annans behov före sina egna och må bra samtidigt. Men man kan fortfarande hjälpa andra, till en viss grad och själv må bra.
Anonym