Tyvärr lever många unga i en situation där en närståendes psykiska hälsoproblem belastar deras vardag. Även om den unga själv inte är sjuk, kan rollen som stödperson vara mycket tung och ofta förbli osynlig för omgivningen. En ung person som är anhörig till någon med psykisk ohälsa kan vara vem som helst som har en familjemedlem, vän eller annan närstående som lider av psykisk ohälsa och/eller beroendeproblematik. I sin vardag kan den unga fungera som stöd, lyssnare, ansvarstagare eller huvudsaklig försörjare för familjen, eller vänkretsen. Den unga kan tvingas bära ett ansvar som skulle vara tungt även för en vuxen. Det finns situationer där den unga till exempel tar huvudansvaret för att få vardagen i familjen att fungera, trots att det aldrig borde vara den ungas ansvar.
Den unga kan till och med fungera som en informell vårdare för sin närstående, vilket kan leda till att den egna livssituationen hamnar i skymundan medan den närstående står i centrum. Då kan till exempel den ungas skolgång och fritidsintressen komma i andra hand. Den unga kan också skjuta upp sina egna behov för att prioritera den andra personen. Belastningen för den unga kan ytterligare öka då den unga lär sig att känna igen förändringar i den närståendes mående, och samtidigt börja identifiera sig med hens negativa känslor. Om det till exempel finns depression i familjen, löper den unga själv en ökad risk att drabbas av depression. Den unga kan också känna oro för konflikter eller försämring i den närståendes tillstånd, och samtidigt känna skuld om hen inte orkar hjälpa eller ta ansvar hela tiden. En sådan emotionell börda kan leda till många negativa konsekvenser, såsom trötthet, känslor av otillräcklighet, ensamhet, osäkerhet och rädsla inför framtiden. Den unga kan börja tro att hens egna drömmar eller behov inte är lika viktiga som den närståendes välmående. Ofta hamnar den unga i en omsorgsroll som ingen har gett hen, men som hen ändå inte vet hur hen ska ta sig ur.
Det är ändå viktigt att komma ihåg att den unga inte är en terapeut och inte ska bära ansvaret för den andras återhämtning. Det är också viktigt att någon påminner den unga om detta – samt om att hen har rätt att sätta gränser, ta egen tid, få stöd och bli sedd som en individ, inte bara genom sin närståendes situation. Den unga förtjänar verkligen stöd och att bli hörd i en svår närståendesituation. Stöd kan ges på många sätt, och du som vuxen kan fråga den unga direkt hur man bäst kan vara till hjälp. Bra utgångspunkter för att stötta den unga är bland annat ett öppet samtalsklimat, närvaro utan stress, möjligheten till kamratstöd samt information och vägledning till tjänster som är riktade till unga. Tjänster där den ungas eget mående och ork uppmärksammas – inte bara den närståendes tillstånd. Den unga kan börja definiera sig själv genom rollen som hjälpare, överlevare eller tröstare. Jag tycker att det är oerhört viktigt att den unga påminns om vem hen verkligen är bakom den här rollen. Den unga bör påminnas om att den närståendes psykiska sjukdom inte definierar vem hen är eller ungdomens framtid.
Jag tycker att situationen för unga som är anhörig till någon med psykisk ohälsa fortfarande är ganska osynlig i samhället, trots att deras upplevelser förtjänar utrymme och förståelse. Enligt min mening skulle det till exempel behövas mer kunskap inom skolväsendet för att kunna identifiera ungas belastning och därmed erbjuda hjälp i ett så tidigt skede som möjligt. Det är förstås också viktigt att komma ihåg att den ungas mående och belastning inte alltid syns utåt. Många är skickliga på att dölja sina verkliga känslor, och att tala om ämnet kan dessutom väcka skam. Inom skolväsendet har man börjat inse att det är viktigt att lära ut känslomässiga färdigheter till unga. Jag tycker att det är viktigt att även anhörigperspektivet lyfts i detta sammanhang. Jag anser också att till exempel media kunde mer uppmärksamma temat kring att vara närstående till någon med psykisk ohälsa, så att människors förståelse för ämnet skulle öka. Att bli hörd är ofta ett första steg mot bättre mående. När vi lyssnar på och ser dessa unga, kan vi ge dem utrymme att vara sig själva bakom rollen som ansvarstagare. På så sätt bygger vi också ett samhälle där förståelse och empati sträcker sig till dem som ofta hamnar i skymundan.
Unga som är närstående till någon med psykisk ohälsa utför en orimlig mängd osynligt emotionellt arbete, vilket oundvikligen påverkar deras mående och hela identitet. Samtidigt som unga förväntas växa mot självständighet, kan de i praktiken fungera som familjens vuxna, till exempel genom att bära sina föräldrars ork – tyvärr ofta på bekostnad av sin egen. Jag tycker att det är mycket viktigt att unga anhöriga påminns om att de verkligen får och bör ha egna önskningar och mål. Dessa är utan tvekan viktiga faktorer för det egna välmåendet. Ingen har heller skyldighet att alltid orka bära någon annan. Det är av största vikt att ta hand om sin egen ork. Man ska inte heller ta ansvar för andras känslor eller bära dem som sina egna. När en närstående mår dåligt kan man känna motstridiga känslor kring huruvida man själv får glädjas åt något. Enligt min mening är svaret på detta självklart: ja, man får – och man ska aldrig känna dåligt samvete för det. Det gagnar ingen att en person som är närstående till någon med psykisk ohälsa själv blir psykiskt sjuk.
Vardagen för unga som är anhöriga till någon med psykisk ohälsa kan vara känslomässigt skör, eftersom även små förändringar i den närståendes sinnestillstånd kan utlösa obehag hos den unga. Det är mänskligt att känslor smittar, även om man försöker stå emot. Jag tror att det är nödvändigt att ta egen tid, särskilt när man märker att den närståendes symtom påverkar ens eget humör negativt. Att planera sina egna saker kan dock vara svårt om man ständigt måste vara rädd för när nästa ”kollaps” hos den närstående inträffar. Detta kan i sin tur leda till att den unga själv drabbas av utmattning, ångest eller social isolering – en situation där hen själv skulle behöva hjälp, men inte vet hur eller vågar be om det. Inom hälsovården vore det därför mycket viktigt att kunna identifiera dessa unga som har rollen som anhörig till någon med psykisk ohälsa. Men detta sker säkert inte alltid, eftersom målgruppen ”anhörig till någon med psykisk ohälsa” fortfarande är okänt för många.
Jag tycker att unga bör påminnas om att de inte behöver vara starka eller alltid orka. Det är tillåtet att vara sårbar och ännu utvecklas – och ändå alltid vara tillräckligt. Vardagen kan inte bara handla om att överleva, och varje människa har rätt att känna glädje och må bra, oavsett vad som händer i ens närhet. I en svår närståendesituation kan den ungas egen ork vara i fara, även om hen själv inte nödvändigtvis märker det. Då är det vuxnas ansvar att ingripa och ge utrymme, stöd och närvaro till den unga. Unga som är anhöriga till någon med psykisk ohälsa är en resurs, men deras egna krafter riskerar också att ta slut. De behöver själva stöd, information och att bli hörda. Låt oss lyssna på varandra och se människorna bakom problemen!
Essi Ritakorpi, projektarbetare
(Översätt av AI och korrekturläst av Lovisa Till)