Mina föräldrar skilde sig när jag var ca 9år gammal och jag har alltid sedan dess föredragit att bo hemma hos min pappa. Mina föräldrar kommer bra överens, är goda vänner och har varit det hela tiden trotts att det har gått upp och ner som med vilken annan relation som helst. Mamma flyttade nästan direkt ihop med sin nuvarande pojkvän och pappa bor fortfarande ensam. Trots att mamma har ett förhållande är hon inte lycklig, det finns många saker i hennes förhållande som gör att det vissa dagar kan kännas som att en framtid där hon är lycklig är omöjlig.
Under alla dessa år har jag verkligen lärt mig att alla förhållanden inte är så lyckliga som det ser ut på utsidan. Det kan finnas mycket mörker man inte ens kan ana sig till.
När jag gick i lågstadiet hade jag ingen aning om att mamma mådde så dåligt som hon faktiskt gjorde. Dock märkte jag ofta att mamma var lätt irriterad, trött och hon lyssnade inte riktigt alla gånger då jag försökte prata med henne, hon orkade helt enkelt inte med mig så ofta. Allt detta resulterade i att jag oftast kände mig jobbig och som att jag var i vägen samt att jag bara ville vara mera och mera hos pappa.
När jag började vara mera hos pappa skyllde jag ofta på att “jag behövde läsa på prov i lugn och ro” eller att det var närmare vänner och skolan, vilket det förstås var också men det var kanske inte enbart därför alla gånger. Mamma förstod varför jag var mera hos pappa men ju mera jag var där desto värre blev mammas mående. Pappa sa ofta att mamma hade frågat om jag kunde vara hos henne oftare och att hon var ledsen att jag inte var där mera än ungefär en vecka i månaden. Trotts att jag visste att jag fick bo hos vem jag ville kände jag ändå skuld för att jag inte var mera hos min mamma fast jag inte ville. Hon försökte dock flera gånger få mig att vara där oftare genom t.ex. materiella ting som att de hade köpt en Xbox jag och min bror kunde spela med samt att det fanns en tom lägenhet i källarvåningen där mamma bodde då som jag ofta var i med mina kompisar. Men ändå tyckte jag bättre om att vara hos pappa, där var det lugnare, bekvämare och mera som hemma. Jag kan faktiskt erkänna att jag ibland glömde bort att jag borde åka till mamma för jag hade det så bra hemma hos pappa, detta är även en sak jag skäms över. Alla gånger jag fick höra om att mamma var ledsen över att jag inte varit där växte min skuldkänsla enormt.
När jag blev lite äldre och hade gått i högstadiet ett tag fick jag veta hur mamma egentligen mådde och vad som var bakom allting, det kändes som en bomb som slog ner eftersom det var så mycket på en gång. Jag kände mig dålig att jag inte kunde hjälpa och skydda henne mera men samtidigt under denna period hade jag börjat vara hos pappa nästan på heltid. Också en annan sak varför jag inte ville bo mera hos mamma berodde på hennes pojkvän. Det kunde gå flera veckor innan jag var till mamma en helg eller några ynka dagar under ett lov. Jag kände mig dålig att jag nästan aldrig var där men samtidigt när jag väl var där var det ofta bråk så min vilja att vara hos pappa blev bara allt starkare.
Flera gånger under dessa år mellan att jag var 9 och 18år kände jag mig som en mellanhand. Någonting som jag inte vill något barn skulle behöva vara. Mamma sa åt mig hennes åsikter om pappa och sa att jag skulle meddela eller säga åt honom någonting hon ville ha sagt till honom, påminna honom om osv. Pappa gjorde samma sak men suckade mest istället för att säga någonting om mamma samt att han ibland kunde vara förtvivlad över b.la att han inte var tillräcklig.
“Mamma fick göra som hon ville men pappa behövde vara som mamma sa eftersom hon behövde hans hjälp”. Det har flera gånger känts som att jag behövt välja sida, i alla fall när jag pratade med mamma och när pappa blev orättvist behandlad. Pappa fick t.ex inte träffa en ny kvinna eftersom mamma var så rädd att bli övergiven fast än att hon hade sin pojkvän (men deras förhållande var inte bra och det visste pappa om). Dock var jag glad att pappa inte träffade någon ny just då eftersom jag också var så rädd att bli lämnad ensam. Jag var övertygad att om pappa skulle träffa en ny kvinna skulle pappa bara se henne och jag skulle bli bortglömd, det kan hända att det inte alls skulle blivit så men det var vad jag fick höra av mamma och det trodde jag på. Jag har alltid haft stor respekt och sett upp till min pappa. Jag trivdes otroligt bra att bo hos honom och vi har alltid varit lika.
När jag senare blev 18år flyttade jag en timme bort från familjen. Efter att jag flyttat lättnade min skuldkänsla till mamma eftersom jag inte kände någon skyldighet att behöva vara där längre. Jag åkte bara dit när jag ville och kände för det samt att mamma alltid blev så glad när jag hälsade på. Jag kan säga att min och mammas relation förbättrades mycket efter att jag flyttade hemifrån eftersom vi började ha kontakt på ett annat sätt och som jag nämnde i början, min mamma är underbar men psykisk ohälsa kan göra mycket hemskt åt en människa.
//Anonym