När man pratar om unga och barn som är anhöriga och påverkas av psykisk ohälsa eller missbruk så säger vi ofta att de går in i olika ”roller”. I dessa familjer fungerar rollen som en sorts överlevnadsstrategi, för att överleva med minsta möjliga smärta och hitta en egen tillvaro i familjen skaffar barnen sig en egen roll där de känner sig betydelsefulla och får uppmärksamhet. Omedvetet hjälper dessa barn och unga familjen att hålla balansen men till ett högt pris. För att överleva anpassar de sig och utvecklar olika försvar. Ibland utvecklas psykosomatiska symptom och kroppen kan reagera med huvudvärk, illamående eller ont i magen.
De fyra vanligaste rollerna är:
Hjälten, den duktiga som hjälper till med sysslor i hemmet. Hen städar, diskar, lagar mat och tar hand om syskon. Barnet är ansvarsfullt och har alltid mycket att göra och planerar allt som ska skötas om. Att vara förälderns förälder när man är liten är tungt och det blir inte mycket tid att vara barn.
Rebellen, den som ofta orsakar kaos i sitt eget liv och i sin omgivning, både i hemmet och i skolan. Agerar ut sin vrede, sorg, hjälplöshet och drar uppmärksamhet från familjen och deras problem genom att själv hamna i svårigheter. Rebellen kan börja skolka, begå brott och börjar ofta missbruka tidigt. Ibland förväxlas rebellens symptom med till exempel adhd.
Det tysta barnet anpassar sig ofta till sin omgivning så mycket att hen knappt märks. Hen hänger bara med på allt, det varken hindrar någon eller ingriper i familjen. Hen håller sig för sig själv, föräldrar och lärare lägger inte märke till barnet som helt enkelt isolerar sig.
Clownen är den som vill att alla ska vara glada, må bra och vara vänner. Familjen vänder sig ofta till denne då de har konflikter. De som är i denna roll rycker ofta in när det behövs och får alla att skratta, men blir aldrig riktigt tagen på allvar. De har svårt att tänka på sig själv och gömmer sig bakom en clownmask.
Jag växte själv upp i en familj med både psykisk ohälsa och missbruk och tog på mig en väldigt tydlig roll inom familjen redan som barn, hjälten. Jag började redan som barn göra praktiska sysslor hemma som att hänga byket, fixa disken, dammsuga, fixa mat, ta hand om hundarna och min lillebror. Jag hade inte tid riktigt att vara barn eller ta det lugnt då jag alltid kände något slags ansvar och stress över att jag måste göra något eller att något kommer hända. Min pappa hade ett grovt alkoholmissbruk hemma i flera år, och han blev ofta arg och ibland våldsam. Hjälterollen syntes under dessa år med att jag skötte ganska långt om hushållet, min bror, våra hundar, jag gick emellan striderna, jag brukade hälla ut fulla flaskor som jag hittade och jag höll alltid en stark sida utåt. Vi flyttade sedan isär från pappa och jag tänkte att nu kan jag slappna av, mycket fel hade jag. Mamma föll in i depression, och jag tror inte att jag förstod till först var det var som hände, jag tänkte bara att hon är trött eftersom hon är grundligt sjuk. Detta blev värre under min högstadietid, hon levde i princip på soffan i vardagsrummet och vägrade sova i sin egen säng i sitt sovrum och det enda hon gjorde under denna tid var att jobba och sova. Vid högstadieålder var jag redan så van vid att sköta hushållet själv eftersom jag redan hade gjort det så många år men det kom bara mer och mer ansvar, jag började sköta om ekonomin, alltså jag sorterade och betalade räkningar eftersom mamma inte klarade av det själv utan att få panikattacker då vi fick ekonomiska problem efter pappas missbruk. Skolgången för mig blev bara sämre och sämre för varje år som gick och mina betyg sjönk eftersom jag inte hade någon energi kvar till skolarbete. Mitt sociala liv påverkades inte särskilt mycket jag satte alltid på mig en mask utåt för att få allting att verka bra och jag fortsatte även med min hobby, det enda var att jag aldrig tog hem någon till oss, för att jag skämdes eller var rädd att det skulle vara en ”situation” hemma. När jag började arbeta hjälpte jag även till med ekonomin med att betala räkningar med mina pengar hemma bara för att jag kände något slags ansvars till att jag måste hjälpa.
Under denna tid fick jag en massa olika symptom efter all stress jag genomgick som började i ung ålder med starka migränattacker och panikattacker som alltid resulterade i att jag svimmade då det kom en stressig situation, detta kunde ske ofta i lågstadiet och även en bit in i högstadiet. Jag utvecklade ett slags PTSD som visade sig efter allting och även grov ångest med ätstörning. Allt detta sökte jag hjälp för och idag lever jag ännu med migrän vilket jag inte kan göra något åt men mina panikattacker och ångestattacker kan jag kontrollera bra, klart att jag känner ångest ibland mer eller mindre men inte på samma nivå och min ätstörning kom under kontroll. Men man märker bra ibland av PTSD att man alltid är på vakt ifall att om. Det som jag ser som sarkastiskt bra ur denna livsperiod är att jag blev väldigt organiserad som person och kan hålla ett hushåll rent och i skick med allting eftersom jag redan har många års erfarenhet.
Idag är min familj rätt så stabil, vi alla har våra egna trauman och problem efter allting men det har vi fått hjälp med och får ännu hjälp med, vi är som vilken annan familj som helst nu med ett bra hem utan ekonomiska problem och pappa blev nykter efter många år.
Med denna artikel vill jag uppmärksamma att hålla ett mera öppet öga till de unga och barnen som kanske spelar någon av dessa roller utåt eller bär en mask. Känner man ens lite oro är det bättre att reagera och agera än att inget göra då det för den unga kan bli väldigt tungt och den missar en viktig del att barn- och ungdomen. Redan att fråga personen om saken eller fråga hur hen mår kan hjälpa eller göra skillnad i sådana här situationer, även fast personen inte svarar eller är ärlig kommer hen att komma ihåg att du frågade och om någon eller du frågar någon dag igen kanske man når fram. Och att det dessa familjer behöver är hjälp och så snabbt som möjligt för att det inte ska förvärras ännu mera. Och att med professionell hjälp så kan det bli bra för alla, en familj med grova problem behöver inte vara dömd och personerna i den kan klara sig lika bra som andra bara de får lite hjälp och stöd på vägen.
- Anonym