Min skoltid var jobbig och tuff, men idag känner jag att den har lärt mig en del.
Nu är det obligatoriskt att gå i skolan 12 år. Under de 12 åren kommer du träffa många nya människor. Som jag ser det, är en del av människorna där för att stanna, en del rör sig i bakgrunden av ditt liv, och en del av dem möter du på för att de kommer lära dig någonting.
Min tid i lågstadiet var jobbigast. Jag sprang gråtandes hem de flesta dagarna, torkade snabbt bort tårarna innan jag gick in till mina föräldrar, och ljög sedan om hur skoldagen varit. Däremot tror jag att mina föräldrar förstod att något var fel. Mamma har berättat för mig i efterhand att hon flera gånger var tvungen att hämta mig från skolan, för att jag alltid började må illa när jag kom till skolan, men började direkt må bättre när jag kom hem. Till sist föll masken jag lagt på mig av, och mina föräldrar kontaktade skolan angående mobbningen som pågått. Eftersom det inte verkade fungera, bestämde vi oss för att flytta och byta skola. I den nya skolan gick det bra en tid, jag fick en nära vän som jag litade på. När hon sedan gick ut lågstadiet, och jag lämnade kvar, började utfrysningen på nytt. Det krävdes ännu ett skolbyte innan jag kände att jag fick vänner som ville mig väl och som jag kunde lita på.
Jag gillade högstadiet. Jag hade många fina vänner och jag var duktig i skolan. Problemet var att jag började få ett konstigt tryck över bröstet, vaknade och kände mig tom, och till sist kom sömnlösheten. Jag upplevde ångest och panikångestattacker. Min vän upplevde samma sak. Vi började prata med varandra om det, men det fanns skillnader. Vännen berättade att hon hade självmordstankar, och visade även sina ärr från ett självskadebeteende. Hon påminde mig många gånger att jag inte fick berätta åt någon. I flera månader höll jag det hemligt. Jag kunde cykla i ilfart hem till vännen när hon inte svarat på mina meddelanden på några timmar, av rädslan att hon skulle göra sig själv illa. Det blev mitt ansvar att se till att hon mådde bra, att hon hölls vid liv.
Jag träffade även min första pojkvän, och förhållandet blev långt, men kämpigt. Vi var två personer som tog ut det värsta i varandra, och kärleken och skratten byttes ut till svartsjuka, svek och tårar. Jag började stänga in mig. Jag slutade umgås med vänner nästan helt, och satt i stället ensam hemma med mina tankar. Min ångest blev värre, och panikattackerna kom oftare.
I dag är jag vuxen och upplever ångest och panikångest. För ungefär ett år sedan ville jag få hjälp med detta, eftersom det kändes som det började ta över mitt liv. Jag bokade tid hos en terapeut, och för första gången kunde jag berätta allt som jag utelämnat när jag berättat för andra i min närhet. Jag fick gå tillbaka till min barndom och tonåren, och fundera över allt som hänt, och alla jag mött som lämnat något spår i mig. Jag började förstå att deras psykiska ohälsa blev min. Alla de människor jag berättat om nu, led själva av psykisk ohälsa. Jag har förlåtit de som sårade mig, men även förlåtit mig själv. Jag har varit så arg på mig själv, inte förstått varför jag har mått så dåligt. Om jag hade vågat be om hjälp tidigare, eller om någon skulle sett att allt inte stod rätt till, kanske jag inte skulle ha behövt lida av den oförklarliga ångesten.
Alla barn och tonåringar kommer gå åtminstone 12 år i skolan. Träffa nya människor, lära sig saker om sig själva och andra, och bli påverkade av det. Så, som vän, lärare, förälder, syskon, kurator, tränare eller vem som helst annat, fråga hur de i din närhet mår. En sådan enkel fråga kan betyda mer än vad man tror.
/ Anonym