**TRIGGER-VARNING – om du upplever ämnen som mental ohälsa och självskadebeteende som triggande ska du kanske inte läsa denna artikel**
Depression och självskadebeteende är något som många gånger går hand i hand eftersom det finns ett orsakssamband mellan dem. Depression orsakar ofta att man mår så dåligt så man börjar skada sig själv för att antingen försöka må bättre eller så tycker man att man förtjänar att skadas på grund av sin dåliga självkänsla och dåliga självförtroende.
I den här artikeln kommer jag att ge information om depression och självskadebeteende men också berätta lite om mina egna erfarenheter.
Syftet med denna artikel är för det första att informera läsaren om hur depression kan se ut och var man kan få hjälp med sitt psykiska illamående, men också för att läsaren ska få mera förståelse för hur psykiskt illamående också kan se ut. Med andra ord vill jag försöka ge bild av både de typiska och icke-typiska kännetecknen på psykiskt illamående för att utbilda läsaren om att det inte alltid behöver vara så tydligt.
Oftast tänker professionella, t.ex. lärare, på “de stökiga” barnen som barnen som behöver extra hjälp och stöd på grund av att de säkert har en diagnos. Det är kanske de mera uppenbara och typiska tecknen på psykisk ohälsa eller annan problematik. Genom att man har denna allmänna uppfattning om de typiska tecknen så blir man blind för de elever och unga som kämpar i tysthet. På grund av stigmat som finns ännu idag kring mental ohälsa har vi människor blivit bra på att dölja när vi mår dåligt, eller att fejka vårt mående så att det utåt sett ska se bra ut. En viktig grej att komma ihåg är att barn ska få vara barn. Barn som kanske är för unga för att förstå att de mår psykiskt dåligt öppnar sig sällan för en vuxen, när de själva ändå inte kan sätta ord på känslorna, därför är det viktigt att även hitta de barn som kanske utåt sett inte ser ut att behöva hjälp men som ändå behöver det. Enkelt sagt kan man säga att man ska sluta kategorisera barn och unga om vilka som är i riskzon eller inte, eftersom mental ohälsa kan drabba vem som helst utan orsak, och börja se och uppmärksamma alla barnen, oavsett kännetecken eller inte.
DEPRESSION
Depression är en av de vanligaste psykiska diagnoserna man kan lida av och har blivit vanligare och mera normaliserat i dagens samhälle. Detta är på gott och ont eftersom det är bra att vi som ett samhälle är mera accepterande av psykiska sjukdomar men att depression har blivit mera normaliserat leder också till att man använder begreppet för löst och att man tar det för lätt när någon säger att de lider av depression. Ofta har många, som inte har så stor förståelse, attityden “bara var glad istället”, för de tror att det är bara det depression handlar om och att det är så lätt att vända på det. Att lida av depression är allvarligt och kan vara väldigt svårt och blir inte heller bättre magiskt av sig själv om man ignorerar det och inte motverkar sin depression.
Depression är en affektiv sjukdom, vilket betyder att det är en sjukdom som påverkar individens sinnesstämning och humör. De typiska kännetecknen vid depression är bland annat:
- långvarig nedstämdhet
- Förlust av välbehagskänsla
- Utmattning
- Förlust av självkänsla eller självuppskattning
- Självskadebeteende
- Självmordstankar
- Sömnstörningar
- Psykomotorisk hämning eller agitation
- Känsla av obeslutsamhet eller koncentrationssvårigheter
- Aptit- och viktförändringar
- Minskat intresse för sådant som intresserade personen förut
- Isolering
- Personen har svårt till skratt eller känslor av glädje
(Observera dock att för en depressionsdiagnos krävs det att de flesta symptom har varit långvariga)
Man ska komma ihåg att symptomen kan variera från person till person och att symptomen också kan bero på andra psykiska störningar eller fysiska sjukdomar. Depression blir ofta förväxlat med olika fysiska sjukdomar eftersom vissa symptom är liknande och personen söker vård för en fysisk sjukdom och inte depression.
En depression kan smyga sig på t.ex. när man blir utbränd eller så kan det komma som en chock när man upplever en stor livsförändring t.ex. skilsmässa eller dödsfall. Depression har också en hög ärftlighetsprocent så i vissa fall kan man inte göra något åt det. Det finns även en så kallad säsongsrelaterad depression som är beroende på vilken årstid det är.
För att få hjälp kan man prata med någon trygg vuxen som du litar på och berätta om hur du känner. Du kan även prata med någon lärare, kurator, skolläkare eller skolpsykolog. Om du vill vara mera anonym så kan du kontakta oss på FinFami eller någon webbsida som erbjuder stöd genom onlinechatter.
SJÄLVSKADEBETEENDE
Självskadebeteende betyder att man med flit gör saker för att skada sig själv. Det finns olika former av självskadebeteende men den vanligaste formen är att skada sig själv fysiskt. Man kan också skada sig själv psykologiskt eller till exempel genom sexuella val.
För de flesta är ett självskadebeteende något man använder sig av för att hantera svåra känslor, så som stark ångest, eller för att hantera livet. Beteendet kan också kännas som att det hjälper dig att slippa tänka på svåra minnen eller upplevelser, eller som att du på något sätt kan fly dem. Självskadebeteende kan hjälpa i stunden men i det långa loppet får det oftast en att må sämre och lämnar oftast ärr som man måste leva med resten av livet.
Orsakerna till självskadebeteende kan vara många till exempel att man är väldigt deprimerad, man lider av någon annan form av psykisk störning, man är väldigt självkritisk och har låga tankar om sig själv. Oftast försöker man dämpa eller hantera känslor som stress, ångest, oro, tomhet, förtvivlan, skam, ilska, hat eller sorg genom beteendet. Ibland vet man varför man känner behov av att självskada, ibland inte.
Beteendet blir oftast som ett beroende och då känner man behovet för att självskada lättare och mera oftare och börjar göra det regelbundet för att stå ut med vad som händer runt om en. Ibland kan det vara stora saker som triggar i gång det, ibland krävs mindre, det beror helt på. Anledningen till att självskadebeteende används för att dämpa känslomässiga svårigheter är för att den fysiska smärtan är mycket lättare att hantera och fokusera på än den psykologiska. Ibland skadar man också sig själv för att man anser att man förtjänar att bli skadad.
Att skada sig själv är inte lika med att vilja dö, men det ska ändå tas på allvar eftersom det oftast innebär att man riskerar sitt liv. Ett självskadebeteende är oftast ett rop på hjälp och ska tas på allvar eftersom beteendet inte uppstår om personen mår bra.
Det går att sluta självskada. Eftersom beteendet blir som ett beroende kan det kännas omöjligt att sluta, eftersom beteendet oftast har haft något ”syfte” eller fyllt en funktion som kan kännas omöjlig att uppnå utan beteendet. Självskadebeteendet har som sagt oftast uppstått pga att man mår dåligt på något annat sätt, t.ex. är deprimerad. För att få bort sitt självskadebeteende krävs det att man jobbar på att må bättre och motverka sin depression i så fall. Det är också viktigt att du pratar med någon vuxen som du litar på och känner dig bekväm med. På så sätt kan du därifrån hitta det stöd du behöver och få hjälp av dem. Genom att du pratar med andra blir du bättre på att få ur dig dina tankar och känslor på ett naturligt och säkert sätt, istället för att självskada. Om du inte känner dig bekväm med att prata med någon kan du också testa skriva ner dina tankar och känslor för dig själv i t.ex. en dagbok.
Det är viktigt att man försöker hitta andra sätt att hantera sina känslor på, som inte är skadligt för en själv eller andra. Som tidigare nämnt hör självskadebeteende oftast ihop med ett djupare problem, t.ex. självkänsla, dåligt självförtroende, låga tankar om sig själv eller självkritik, för att få slut på beteendet måste man då alltså gå till roten av problemet och åtgärda det. Några ”enkla” saker man kan försöka göra om man försöker sluta med sitt självskadebeteende men tycker att det är för jobbigt:
- Skjut upp ditt självskadande. Exempelvis: något händer och du känner behovet för att självskada, skjut då upp det tills en ny dag eller ”planera” in det tills helgen. Så när imorgon eller helgen kommer så har troligtvis behovet för att självskada lagt sig och då kan du strunta i att självskada.
- Självskada på ett ”sunt” sätt. T.ex. smätta med ett gummiband runt handleden, gnid is på de ställen du skulle vilja självskada eller riv bort tejp från de ställen du brukar självskada på. Meningen är ju inte att detta ska göra lika ont som när man på riktigt självskadar, utan meningen är att man ska byta ut beteendet till ett mera acceptabelt beteende. Man kan likna det med att en alkoholist dricker alkoholfri öl istället för vanlig öl, det är inte samma sak men det fungerar som substitut.
- Något som har blivit mera ”populärt” på senaste tiden är att istället för att självskada så ritar man med bläckpenna på de ställen där man skulle vilja självskada. Att använda en röd tuschpenna kan hjälpa.
- För vissa människor gör alkohol så att man lättare självskadar, undvik då alkohol.
Viktigaste hjälpen är att ta kontakt med en stödlinje eller annan form av stöd, t.ex. en skolläkare, kurator, psykolog osv och få någon form av professionell hjälp som sedan kan ge dig råd i hur man arbetar med det på egen hand.
Om ditt självskadebeteende har uppstått på grund av att du upplever starka känslor som ångest till exempel kan man också pröva meditationsövningar för att lära sig att stanna kvar i sina jobbiga känslor, acceptera att de finns där och vänta tills de försvinner utan att de påverkar en lika mycket. En lätt meditationsövning är till exempel att tänka på sina starka känslor som en våg, först blir den högre och högre och sen dalar den ner och kommer i höjd med sandstranden igen.
Viktigt att komma ihåg vid all form av mental ohälsa:
Du är inte din diagnos/mentala ohälsa, det är inte ditt fel och det är inget ”fel” på dig för att du upplever mental ohälsa, men det är du som måste ta beslutet och jobba för att må bättre för ingen annan kan göra det åt dig.
Anledningen till att jag vill dela med mig av mina egna erfarenheter är för att jag nu som vuxen inser hur mycket tecken det fanns hos mig som tydde på att något var fel, men att ingen märkte mig enbart för att jag var en “duktig” elev. Mental ohälsa behöver inte alltid ha dramatiska kännetecken, så som utåtagerande beteende eller liknande. Mental ohälsa kan också vara bra gömt och utspela sig i tystnad. Eftersom mental ohälsa ”sitter i huvudet” kan det ibland vara så att individen som upplever mental ohälsa ”lever” i sitt huvud med sina tankar, men utåt sett så är individen som alla andra. Bara för att ett barn är tyst, blyg och lugn betyder inte det att barnet inte kan ha ett kaotiskt sinne. Kännetecknen för mental ohälsa är helt beroende på hur individen är. Problemet för mig själv och för många andra är att den unga inte alltid själv förstår att hen behöver hjälp. Man tror att ”alla känner väl så här och det är väl normalt”. Får man inte hjälp i tid märks det i stället av senare i livet när man är vuxen.
Jag var alltför ung när jag började uppleva ångest, oro och tomhetskänslor och jag hade därför ingen information om varför jag mådde som jag mådde eller vad det betydde. Jag förstod inte heller att jag skulle ha behövt prata med någon eller få hjälp, eftersom jag trodde att det jag kände säkert var normalt och att alla andra säkert också kände så. När jag väl insåg att jag behövde hjälp i tonåren undvek jag att skaffa hjälp för att jag var rädd och eftersom jag inte hade konstanta ångestkänslor så intalade jag mig själv att det var normalt och att jag inte behövde hjälp.
Det fanns heller inga klara orsaker i min barndom som skulle ha ökat min risk för att insjukna. Min mentala ohälsa började i lågstadiet och har fortsatt in till mitt vuxna liv, på grund av att jag aldrig fick eller tog hjälp i tid. Anledningen till att jag aldrig fick någon hjälp var för att ingen vuxen såg mig eller min mentala ohälsa eftersom den var ”bara i mitt huvud”. Jag hade aldrig problem med vänner eller mobbning, hade väldigt bra betyg och lätt i skolan och inga koncentrationssvårigheter, sådant som lärare normalt sätt anser är kännetecken för något.
Nu när jag är vuxen och ser tillbaka på min barndom så anser jag att det nog fanns tecken som vuxna missade, eller tolkade som något annat. Jag hade lätt i skolan och tyckte om skolan, men trots att jag kunde mycket visade jag aldrig det för jag var för blyg och tystlåten av mig, något som egentligen hade att göra med att jag var osäker i mig själv och var rädd för att göra eller säga något fel. På grund av att jag hade lätt i skolan hade jag ofta bra betyg, något jag ofta fick beröm för. Inget dåligt med det förutom att med tiden blev det ett sätt för mig att få uppmärksamhet hemma och det blev en sån stor del av min personlighet att jag till slut fick prestationsångest och började tänka på mitt värde i enlighet med mina dalande betyg. Jag fick ofta beröm för mina berättelser på modersmålstimmarna i lågstadiet, jag fick inget annat än beröm trots att jag skrev ofta om död och självmord. Detta är något som när jag tänker på det idag, funderar varför ingen vuxen, lärare eller förälder, som läste mina berättelser funderade över hur jag mådde. Jag var alltid väldigt blyg och tyst i skolan, där hemma var jag motsatsen till det. Men till slut blev jag även tystlåten där hemma och förändrades, började dra mig inåt. Mina föräldrar hade för mycket att oroa sig för med mina syskon så jag vägrade berätta om hur jag mådde för jag ville inte vara en börda och förstöra deras “perfekta” syn på mig. Jag trodde alltså som barn att det var min uppgift att skydda mina föräldrar.
I nuläget önskar jag att jag skulle ha bett om hjälp någonstans ifrån, för nu har min mentala ohälsa varit ett konstant åskmoln i mitt liv i snart över 10 år. Jag önskar också att någon vuxen skulle ha sett mig och orkat försöka fråga mig om mitt mående tills jag öppnat upp mig. För mig som ung i lågstadiet var det omöjligt för mig att veta vad jag kände eller hur viktigt det skulle ha varit med hjälp, jag hoppas att grundskolan erbjuder mera information om mental ohälsa nu för tiden så att flera ungdomar hittar hjälp tidigare.
Poängen med min korta version av egna erfarenheter är att lärare, andra professionella och vuxna ska börja se alla barn och inte bara de som är stökiga. Sluta kategorisera barnen enligt vilka som är stökiga och vilka som är duktiga och se i stället förbi detta. Klart att man inte ska oroa sig över varje barn man möter, det förstår jag är för mycket ansvar för en vuxen, och jag förstår att det är lättare att se de ”stökiga” barnen men jag anser ändå att det är otroligt viktigt att ta ett intresse för alla och även se de blyga och tysta barnen.
*Informationen om depression och självskadebeteende i denna artikel är tagen från pålitliga litteraturkällor*
Madeleine Stén, socionomstuderande
05.11.2021