Jag såg inte det då, hur mycket de tog på henne. Min kamp var inte min egen, utan den blev även hennes.
När jag tänker tillbaka på den tiden minns jag nästan bara hur det kändes inuti mig. Jag levde på något sätt i ett konstant brus. Mina tankar tystnade aldrig, mina känslor växlade mellan tomhet, sorg och överväldigande tyngd. Jag tog dagarna som de kom. Min fokus låg inte bara på att klara av dagen, utan timmarna med. Till och med vanliga vardagssysslor som att stiga upp, borsta tänderna och mat var något som jag blev att frukta. All min energi åts upp av ångesten som rev i min kropp, dag in, dag ut.
Jag såg henne såklart. Mamma fanns där hela tiden. Men inte såg jag henne egentligen. Jag såg inte vad det kostade henne att stå bredvid mig. Jag lade inte märke till hur hon såg på mig då jag trodde att hon kollade bort. Hur hennes försiktiga frågor hördes genom dörrkarmen, som om hon var rädd för hur jag skulle reagera. Hur hennes tålamod och varma famn dolde hennes tårfyllda ögon.
I min ångestfyllda vardag fanns det inte mycket utrymme för andra. Så klart brydde jag mig, men jag orkade bara inte. Allt kretsade kring att överleva, undvika och hantera mig och mina känslor. Jag förstod nog på något sätt hur detta påverkade henne. Men jag orkade inte (eller vågade inte) ta in det på riktigt. Min värld krympte till något väldigt litet, där bara det mest nödvändiga fick plats.
Jag minns att jag kunde bli irriterad då hon försökte hjälpa mig. Eller bara tyst. Alla hennes frågor om mitt mående blev bara för mycket. I efterhand förstår jag hur svårt det måste ha varit för henne att veta hur hon skulle nå fram. Där och då ville jag bara vara själv. Där och då ville jag bara att hon skulle förstå. Jag tänkte bara på hur jag själv mådde.
Där och då förstod jag inte att hon hade gjort allt rätt.
Det var först senare som det förändrades. Inte på samma gång, utan lite i taget. Kanske då jag började må lite bättre. Kanske då jag kunde distansera mig mera från min egen lilla värld. Jag började se henne på ett annat sätt. Inte bara som min mamma, utan som en människa i en svår situation.
Jag började lägga märke till detaljer som jag hade missat. Hur trött hon verkade ibland och hur hennes kinder faktiskt var röda på grund av tårar. Hon höll inte bara ihop sin egen vardag, sitt eget liv, utan samtidigt höll hon ihop mig. Hon pratade sällan om sig själv, utan hon satte alltid mig först.
Jag började förstå att hon också hade varit rädd. Att hon kanske hade känt sig maktlös. Hon stod bredvid hennes dotter, utan att kunna fixa det som gjorde mig ont. Att hon kanske hade tvivlat på sig själv. Hon kanske undrade om hon hade gjort något fel eller om hon borde ha gjort något mer eller mindre. Hennes tålamod kanske inte var självklart, utan något hon kämpade för att hålla upp.
Den insikten var både varm och smärtsam. Varm, för att jag såg hur mycket kärlek som fanns där. Smärtsam, för att jag insåg hur lite jag hade sett av det när det pågick.
Att vara anhörig till någon som mår dåligt innebär ofta ett ansvar som inte alltid syns. Det är ett känslomässigt arbete som pågår i det tysta. Många anhöriga bär på en ständig oro, en beredskap att finnas där, att rycka in då de behövs. De försöker förstå, stötta och finnas nära. Även om de inte alltid vet hur.
Samtidigt kan de känna skuld. Skuld över att inte räcka till, över sin trötthet, över att ibland vilja dra sig undan. De kan känna maktlöshet över något som de inte kan kontrollera. Mitt i detta glömmer många sina egna behov. All deras energi går åt till någon annan, tills det knappt finns något kvar till dem själva.
Anhöriga förtjänar samma stöd som de ger till andra. Finfami arbetar med just detta. Finfami finns till för familjer och närstående till personer med psykisk ohälsa. De erbjuder samtalsstöd, kamratgrupper och information som hjälper anhöriga att förstå sin situation och att känna att de inte är ensamma. Genom verksamheten får många sätta ord på det som annars hålls inom dem: oron, tröttheten, kärleken, och ambivalensen.
Det är lätt att tänka att kärlek betyder att ge allt man har. Att alltid finnas där, oavsett om man orkar eller inte. Enligt mig riskerar något viktigt att gå förlorat. Att älska någon som mår dåligt får inte innebära att man förlorar sig själv.
Nu när jag tänker tillbaka, önskar jag att mamma inte bar på allt själv. Jag önskar att hon hade haft fler att luta sig mot. Att hon hade låtit sig själv vila, sätta gränser och ibland säga “Jag behöver en paus”. Inte för att hon älskade mig mindre, utan för att hon också behövde finnas där för sig själv.
Att sätta gränser är inte att svika, utan en form av omsorg. Omsorg både om sig själv och i längden om den som man försöker stöda. Det tog tid för mig att förstå det. Att inse att relationer inte bara handlar om att ge, utan också om att hålla. Samtidigt som man orkar, är det viktigt att man inte förlorar sig själv.
Som en anhörig vill jag att du kommer ihåg detta. Du är inte bara en stödperson. Du är en människa med ett eget liv, egna känslor och egna gränser. Det är okej att prioritera dem. Du får finnas, du måste inte bära allt själv och dina behov är inte mindre viktiga.
Idag ser jag på den tiden med andra ögon. Jag ser inte bara min egen kamp, utan också hennes. Jag behövde hjälp för att bli bättre. Men hon behövde också stöd för att orka stå kvar. Vi tog oss igenom det. Tillsammans, även när det inte kändes så.
Men det har lärt mig något viktigt: Ingen ska behöva göra det ensam.
//Anonym