Jag upplever sorg som ett ganska tabubelagt ämne. Det kanske är svårt att föreställa sig varför, särskilt om man ännu inte har mött någon sorg i sitt liv som kommit väldigt nära inpå. Innan man själv är med om att förlora någon nära tenderar man att se sorg som vilket annat samtalsämne som helst. Det gjorde åtminstone jag. Så länge sorg inte förknippas med någon specifik händelse eller person i ens eget liv är det förhållandevis enkelt att prata om, eftersom det inte kommer alltför nära. Det känns inte… påträngande. Man ser objektivt på det. Men när man bär på en personlig sorg, som oåterkalleligt har förändrat hur man ser på världen, på livet och på sig själv, då är ämnet inte abstrakt längre. Sorg som begrepp och fenomen blir då i allra högsta grad konkret, och inte bara för den som direkt berörs, utan för personer i dennes omgivning likaså.
Och genast blir det väldigt mycket svårare att prata om. Som sörjande kanske man är rädd för att personerna i ens omgivning ska bli obekväma, eftersom man inser att det är ett tungt ämne att beröra. Samtidigt finns det nog hos de flesta av oss som sörjer någon en längtan efter att prata om den personen, även om de bara skulle nämnas i förbifarten. Det är ett sätt att försöka hålla minnet av dem som gått bort vid liv.
Den som själv sörjer ser en enorm elefant i rummet och undrar om man är ensam om att kunna se den eller om andra också gör det. Personer i omgivningen ser i stället en björn som man är rädd för att väcka. Rädd för att trigga i gång.
För oss som bär på en sorg är björnen redan vaken. Sorgen finns alltid där, oavsett om man pratar om den eller inte. Och det är klart att det inte är någon enkel sak att ta på tal. Sorg kan kännas påträngande. Klaustrofobiskt. Kaotiskt. Otroligt svårt att beröra och prata om. En blandning av alla möjliga känslor som är otroligt svåra att sätta ord på. Samtidigt kan det kännas precis lika klaustrofobiskt att inte prata om det. Jag kan bara tala för mig själv, men jag upplever att sorgen krymper lite i storlek när jag får prata om den. De svåra känslorna som vanligtvis känns som ett enda kaos inom mig blir lite lättare att möta. I stället för att bara vara en stor klump i magen förvandlas sorgen för en stund till fina minnen av pappa när jag får prata om honom. Mörkret blir lite mindre mörkt och det känns som att pappa inte är lika långt borta som annars. Han är här, om än bara för en liten stund, och jag tar vara på varje sekund. Efteråt kan jag känna mig väldigt uppriven, men inte på ett dåligt sätt. Känslor behöver få utrymme. Och det är naturligt att känna sig trött, uppochner eller helt dränerad när man har vågat släppa ut dem. Jag upplever den tröttheten som kan komma efter att man har gråtit som en lättnad. Det känns som att klumpen i magen har försvunnit med mina tårar. Jag vet att den kommer tillbaka i något skede; sorgen kommer att vara min ständiga följeslagare så länge jag lever. Men jag vet hur jag ska hantera den när den kommer. Genom att prata om pappa. Gråta. Minnas. Och igen är klumpen borta för en stund. Det går i vågor.
Man brukar säga att sorg är som havet; ibland stormar det, ibland är det vindstilla och vår uppgift är att lära oss simma. När mina stormar kommer behöver jag skriva. Jag behöver prata. Jag behöver lyssna på lugn musik och gråta. Släppa ut känslokaoset. När det är vindstilla blir jag glad av småsaker i vardagen som påminner mig om honom och som ger mig styrka inför nästa storm. Jag vet att det kommer en nästa storm och jag vet att jag tar mig igenom den också.
Mitt råd till dig som närstående till någon som sörjer är att våga fråga hur personen mår och våga lita på att hen säger till om det är så att hen inte orkar prata om sin situation just då. Jag är övertygad om att frågan uppskattas jättemycket i alla fall – mycket mer än man som sörjande kanske klarar av att uttrycka.
Och mitt råd till dig som sörjer är att släppa ut sorgen. Låt den ta plats. Den gör ont, men blir med tiden lättare att bära om känslorna får utrymme. Under åren som gått har jag hittat olika strategier för att få utlopp för min sorg som funkar för mig. Jag skriver. Jag målar ibland. Jag lyssnar på musik och gråter. Jag styrketränar. Jag pratar; både i terapi och med mina närmaste. Och framför allt ger jag det tid. Det gick nästan fem år innan jag var redo att börja bearbeta sorgen i terapi, vilket jag sedan gjorde i fyra och ett halvt år.
Länge kändes allting väldigt hopplöst. Tanken på en värld utan honom var fruktansvärd. Världen utan honom är på många sätt fruktansvärd. Men det mesta har ändå ordnat sig och det är jag tacksam för.
Med tiden började jag hitta styrka i minnena av honom. Jag får styrka från människorna i min närhet. Jag får styrka av tanken på att han alltid finns kvar hos mig, på något sätt. Och jag hittade styrka i mig själv. Att vara stark betyder inte att man håller ihop varje dag. Jag har fortfarande dagar då det känns som att jag ska gå sönder, även om det har gått nästan tio år. Att vara stark är att tillåta sig att ha sådana dagar och att samtidigt våga lita på att man reser sig igen. Mörkret kommer och går. Men det gör ljuset också.
/Anonym