Allmänt om sjukdomen
Bipolär sjukdom anses vara en kronisk och återkommande sjukdom (Tarnanen, m.fl., 2021), som drabbar ungefär 1% av befolkningen (Sadeniemi, m.fl., 2013). Sjukdomen har hög ärftlighet, samtidigt som den är heterogen, det vill säga att den kan se väldigt olika ut hos olika individer (O’Connell & Coombes, 2021). Bipolär sjukdom delas vanligtvis upp i två olika undertyper: bipolär typ 1 och bipolär typ 2 (Lundborg, 2020).
Den första karaktäriseras av maniska och depressiva perioder (Sadeniemi, m.fl., 2013) eller så kallade blandade sjukdomsperioder. Vid bipolär typ 1 kan den insjuknade även få psykotiska symptom. (Tarnanen, m.fl., 2021.) Vid bipolär typ 2 förekommer istället för mani däremot hypomani och det är vanligt att de depressiva perioderna varar längre än vid bipolär typ 1. Blandade sjukdomsperioder kan också förekomma, medan psykoser är ovanliga vid bipolär typ 2. (Tondo, m.fl., 2022.)
Under blandade sjukdomsperioder kan sinnesstämningen växla mycket snabbt från den ena ytterligheten till den andra. Bipolär sjukdom kännetecknas alltså av att den insjuknades humör och energinivå under en sjukdomsperiod kraftigt avviker från hens normala sinnesstämning. Alla människor har bättre och sämre dagar och perioder, men hos den som har bipolär sjukdom är variationen mellan dessa betydligt kraftigare. Mellan sjukdomsperioderna har personer med bipolär sjukdom olika långa symptomfria perioder. (Sadeniemi, m.fl., 2013.) För de flesta varar de symptomfria perioderna längre än sjukdomsperioderna. Även om det ibland inte finns tydliga orsaker till sjukdomsperioderna är det vanligt att de utlöses av yttre faktorer. Ofta handlar det om händelser som skapar intensiva känslor av olika slag. Till exempel svår stress, sömnbrist, traumatiska händelser eller användning av droger kan trigga igång en sjukdomsperiod. (Wahlström & Skogberg Wirén, 2023.)
Nedan förklaras begreppen mani, hypomani, depression och psykos närmare.
Mani och hypomani
Den insjuknade är under den maniska fasen mycket driftig, fartfylld och pratsam (Tarnanen, m.fl., 2021). De maniska perioderna kännetecknas också av överaktivitet, impulsivitet och överdriven upprymdhet. Den maniska personen har ovanligt mycket energi samtidigt som hens sömnbehov minskar. Självförtroendet är på topp och personen kan känna sig väldigt kreativ och ha många idéer. (Öster, 2024.)
Den maniska personen kan ha en känsla av grandiositet och hen kanske tar risker av olika slag (Abrams, 2022), vilket kan leda till problem till exempel i relationer och ekonomi (Tarnanen, m.fl., 2021). Ibland förekommer även aggressivitet. Den drabbade är inte sig själv; hen kan till exempel säga eller göra saker som inte alls är likt hen. (Sadeniemi, m.fl., 2013.) Under den maniska perioden kan den insjuknade känna att hen mår väldigt bra, men hen kan även vara mycket rastlös och lättirriterad (Öster, 2024). En manisk period kan börja plötsligt och den kan pågå allt från ett par veckor till flera månader (Tarnanen, m.fl., 2021). Ibland kommer symptomen mer smygande (Sadeniemi, m.fl., 2013).
Vid hypomani, som är en lindrigare form av mani (Öster, 2024) och varar minst några dagar, påverkas den insjuknades funktionsförmåga inte i lika hög grad som vid mani (Abrams, 2022). Konsekvenserna blir för det mesta inte heller lika allvarliga som av en manisk period, men den insjuknades beteende och tänkande är även vid hypomani förändrat och på så vis är man inte heller vid hypomani sitt vanliga jag. En period med hypomani övergår ofta till slut i en depression, men ibland kan den istället leda till mani. (Sadeniemi, m.fl., 2013.)
Depressiv period
Typiska symptom vid en depression är nedstämdhet, aptitlöshet, initiativlöshet, sömnstörningar och känslor av hopplöshet (Lundborg, 2020). Kraftig trötthet är också ett vanligt symptom och man känner inte längre glädje eller intresse för sin omgivning (Tarnanen, m.fl., 2021). Det är vanligt att man tappar intresset för sådant som man tidigare har tyckt om att göra. Även ilska, irritation och koncentrationssvårigheter förekommer. Det blir svårt att ta itu med saker och det mesta känns tungt. Det är vanligt att man har låg självkänsla och känner skam och skuld. Ångest är ett annat vanligt symptom. Depression kan även ta sig uttryck i olika fysiska symptom, såsom värk och magont. (Öster, 2024.) De depressiva perioderna är vanligtvis längre än de maniska och varar kring ett halvt år, i vissa fall upp till ett år (Tarnanen, m.fl., 2021).
Psykos
Under en svår manisk eller depressiv period drabbas personen med bipolär sjukdom ibland av en psykos. Hen kan då få vanföreställningar, vilket betyder att den insjuknades uppfattning och tolkning av verkligheten förändras och blir felaktig. En kraftigt överdriven tro på sig själv och sina egna förmågor är typiska vid mani. Den insjuknade kan tro sig kunna och veta allt, ha speciella förmågor eller vara kapabel till vad som helst. (Sadeniemi, m.fl., 2013.) Under en psykos kan hen till exempel få för sig att hen kan lösa olika världsproblem (Öster, 2024).
Vid en psykotisk depression kan den insjuknade däremot ha överdrivet kraftiga skuldkänslor (Sadeniemi, m.fl., 2013). En annan typisk vanföreställning vid psykoser är att man är övertygad om att vara förföljd (Lundborg, 2020). Även hallucinationer kan förekomma (Öster, 2024) i form av hörsel-, syn- och lukthallucinationer (Sadeniemi, m.fl., 2013).
Behandling
Vid bipolär sjukdom används ofta flera olika typer av behandling. Med behandlingen strävar man till att förebygga nya skov i sjukdomen. (Öster, 2024.) I behandlingen av bipolär sjukdom används i första hand så kallade stämningsstabiliserande läkemedel, till exempel litium, antiepileptika och/eller antipsykotika (Tarnanen, m.fl., 2021). Läkemedelsbehandlingen kan kombineras med olika former av terapi, såsom kognitiv beteendeterapi och familjeterapi (Lundborg, 2020) och personen med bipolär sjukdom kan även ha nytta av samtalsstöd (Öster, 2024). Enbart terapi eller samtalsstöd räcker dock inte; en lämplig, fungerande medicinering behövs alltid (Tarnanen, m.fl., 2021).
Att hitta fungerande rutiner i vardagen och en balans i livet är väldigt viktigt när man har bipolär sjukdom (Wahlström & Skogberg Wirén, 2023). Olika livsstilsförändringar, till exempel vad gäller sömn, kost och motion, är till stor hjälp för många. Så kallad psykoedukation, det vill säga att lära sig om och förstå sin sjukdom, är också av stor betydelse. (Öster, 2024.) Psykoedukation i kombination med medicinering har visat sig vara en effektiv behandlingsstrategi (Rabelo, m.fl., 2021). Ibland kan en sjukskrivning vid rätt tidpunkt förhindra ett återinsjuknande. Emellertid behövs även vård på sjukhus. (Öster, 2024.) Så är fallet om den insjuknade beter sig aggressivt (Sadeniemi, m.fl., 2013), är självdestruktiv, psykotisk, om hen inte kan ta hand om sig själv eller om hens funktions- och omdömesförmåga är kraftigt försämrad (Tarnanen, m.fl., 2021).
Den anhörigas roll
För de anhöriga kan förändringen hos den närstående kännas både skrämmande och väcka ångest (Sadeniemi, m.fl., 2013). De anhöriga kan dock stödja sin närstående på olika vis. De kan uppmuntra sin närstående att sköta sin medicinering, vid behov uppsöka vård och hålla fast vid viktiga rutiner i vardagen. Att lära sig om sin närståendes sjukdom gör det lättare för de anhöriga att förstå och acceptera sjukdomen. Under symptomfria perioder är det bra om de anhöriga tillsammans med den närstående sätter upp gemensamma regler för hur man går till väga om den närstående under en sjukdomsperiod beter sig omdömeslöst eller utgör en fara för sig själv eller andra. (Mielenterveysomaiset Pirkanmaa – FinFami ry.)
Man kan göra upp en så kallad krisplan. I den kan man också skriva ned vad som bör göras vid tidiga tecken på en ny sjukdomsperiod. Till exempel kan man komma överens om att de anhöriga får bestämma när den närstående bör söka vård. Krisplanen fungerar som en viktig påminnelse om gemensamma överenskommelser om den drabbade återinsjuknar och kanske tappar sin sjukdomsinsikt. (Öster, 2024.) När både de anhöriga och den närstående känner till sjukdomsbilden väl kan de vara uppmärksamma på tidiga symptom och då med tidiga insatser eventuellt lyckas stoppa en ny sjukdomsperiod (Sadeniemi, m.fl., 2013).
Det finns hopp
En optimal behandling av bipolär sjukdom kan i många fall lindra sjukdomen mycket. En del insjuknade lever resten av sina liv utan nya sjukdomsperioder. Det är alltså fullt möjligt att leva ett gott liv med bipolär sjukdom även om vägen dit kan vara lång och utmanande. (Wahlström & Skogberg Wirén, 2023.)
//Frivilligarbetare vid FinFami
Källor:
Abrams, Z. (2022). Diagnosing and treating bipolar spectrum disorder. Monitor on Psychology, 53:1, 36. Hämtad från Diagnosing and treating bipolar spectrum disorders (apa.org)
Lundborg, E. (2020). Bipolär sjukdom. Doktor.se. Hämtad från Bipolär sjukdom – orsak, symtom och behandling – Doktor.se.
Mielenterveysomaiset Pirkanmaa – FinFami ry. Kaksisuuntainen mielialahäiriö. Hämtad från Kaksisuuntainen-mielialahäiriö_FinFami.pdf (finfamipirkanmaa.fi)
O’Connell, K. S. & Coombes, B. J. (2021). Genetic contributions to bipolar disorder: current status and future directions. Psychological Medicine, 51, 2156–2167.
Robelo, J. L., Cruz, B. F., Ferreira, J. D. R., Viana, B. M. & Barbosa, I. G. (2021). Psychoeducation in bipolar disorder: A systematic review. World Journal of Psychiatry, 11(12), 1407-1424.
Sadeniemi, M., Aer, J., Jänkälä, K., Sorvaniemi, M. & Stenberg, J-H. (2013). Kaksisuuntainen mielialahäiriö. (1. uppl.). Duodecim.
Tarnanen, K., Suominen, K., Lähteenmäki, S., Laukkala, T. & Finska Läkaresällskapet (2021). Bipolär sjukdom – en sinnets bergochdalbana. Duodecim Terveyskirjasto. Hämtad från Bipolär sjukdom – en sinnets bergochdalbana – Terveyskirjasto.
Tondo, L., Miolo, A., Pinna, M., Contu, M. & Baldessarini, R. J. (2022). Differences between bipolar disorder types 1 and 2 support the DSM two-syndrome concept. International Journal of Bipolar Disorders, 10:21.
Wahlström, H. & Skogberg Wirén, K. (2023). Upp och ner. En överlevnadshandbok för bipolär sjukdom. Bonnier fakta.
Öster, K. (2024). Bipolär sjukdom. 1177.se. Hämtad från Bipolär sjukdom – 1177.