Det är tungt när någon i ens näromgivning mår dåligt; det är fråga om en slags sorg. När någon insjuknar i exempelvis depression kan det till exempel hända att vissa egenskaper eller drag bleknar hos personen och det kan kännas som att hen har förändrats (Ollmark, 2016). Bleuler (1978, i Skerfving, 2005) har konstaterat att barn vars förälder har insjuknat i psykisk sjukdom eller ohälsa ofta lär sig att känna igen och urskilja vilka egenskaper hos deras förälder som beror på illamåendet och vilka som är så att säga de egna personlighetsdragen. Det här är en slags överlevnadsstrategi; dock kan man tänka sig att det också kan vara en betydelsefull, om än tung, insikt att komma till. Personen du älskar finns kvar, samtidigt som du får och har rätt att sörja att saker och ting inte är som förut eller inte blev som du tänkt. I den mån det känns okej för dig kan du på olika sätt visa att du finns där för din närstående, genom att exempelvis höra av dig och fråga hur personen mår. Men huvudansvaret ligger inte på dig; det är inte ditt ansvar att reda ut situationen. Det är viktigt att du kommer ihåg att ta hand om dig själv. Du har rätt att sätta gränser (Ollmark, 2016) och du har rätt till din egen sorg, till dina egna känslor och till din egen historia.
Sorg kan definieras som “alla de känslor, tankar, kroppsliga reaktioner […] som du kan få vid en förlust eller förändring av något slag” (Nordström Lindhe, 2019). Nordström Lindhe (2019) betonar att alla betydande förändringar i livet kan ge upphov till sorgereaktioner. Man kan exempelvis känna sorg om livet inte blev som man hade tänkt sig eller om något man sett framemot eller planerat för inte blir av. I samband med en stor förändring kan man behöva tid att sörja och bearbeta. Syftet med sorgbearbetning är att man ska få förståelse för det man har varit eller är med om och med tiden kunna anpassa sig till och åter känna välmående trots den förändrade livssituationen. Man kan vara i behov av stöd under en kortare eller en längre tid (Nordström, 2019). Kom ihåg att det finns hjälp att få och att det är okej att be om hjälp.
Ett nyckelbegrepp när man talar om sorg och individuella sorgereaktioner är anknytning. Med anknytning menas i första hand det känslomässiga band som uppstår mellan ett barn och en för barnet trygg person. John Bowlby använde begreppet för att beskriva vår biologiskt grundade benägenhet att knyta an till någon viktig person, exempelvis en vårdnadshavare (Egidius, u.å.a) och enligt densamme (1969, i Main, 1996) är anknytning en form av överlevnadsinstinkt. Genom empiriska studier har man identifierat olika anknytningsstilar, vilka definieras enligt huruvida anknytningen kan sägas vara trygg eller otrygg (t.ex. Ainsworth, Blehar, Waters & Wall, 1978; Main & Solomon, 1986; 1990; i Stroebe m.fl., 2010). Antalet anknytningsstilar som förekommer inom litteraturen varierar något, men i enlighet med Stroebe (m.fl. 2010) kan sägas att det handlar om fyra olika: trygg, otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent och desorganiserad anknytning.
Trygg anknytning karaktäriseras av att man känner tillit till vårdnadshavaren eller anknytningspersonen. Tryggt anknutna barn är i regel lugna och trygga också när vårdnadshavaren inte syns till, visar glädje vid återföreningar och söker vid behov tröst hos vårdnadshavaren. I vuxen ålder karaktäriseras trygg anknytning av bland annat god självkänsla och av att man vågar lita på andra människor. När det gäller otrygg-undvikande anknytning är det inte ovanligt att man känner sig osäker och övergiven. Som barn vågar man inte lita på att anknytningspersonen kommer att finnas där för en när det behövs, vilket kan leda till ett undvikande beteende gentemot vårdnadshavarna och en ovilja att ens försöka söka tröst hos dem. I vuxen ålder kan man uppleva svårigheter med närhet och tillit. Vanliga drag när det gäller otrygg-ambivalent anknytning är bland andra separationsångest och osäkerhet samt misstänksamhet gentemot andra människor. Anknytningspersonen tenderar i sådana fall att upplevas som omväxlande närvarande och otillgänglig eller till och med avvisande. Slutligen i fråga om den så kallade desorganiserade anknytningsstilen kan kortfattat sägas att en dylik kan uppstå som en följd av motsägelsefullt och oberäkneligt bemötande från vårdnadshavarens sida. Som barn kan man uppleva att det är svårt att få kontakt med anknytningspersonen och också känna rädsla i samspelet med denna. I vuxen ålder kan desorganiserad anknytning kännetecknas av exempelvis misstänksamhet gentemot andra, svårigheter med känslohantering och tillit, stresskänslighet och osäkerhet (Egidius, u.å.b; u.å.c).
Worden (2009) menar att Bowlbys anknytningsteori kan bidra till att skapa förståelse för de känsloreaktioner som kan uppstå när ett känslomässigt band mellan två personer hotas eller bryts. Man kanske upplever att relationen är hotad till följd av psykisk sjukdom eller så har den brutits ifall man har förlorat någon. Enligt Parkes (2001, i Stroebe m.fl., 2010) och Shaver och Tancredy (2001, i Stroebe m.fl. 2010) karaktäriseras sorgeprocessen hos tryggt anknutna personer av hälsosam bearbetning. Starka känslomässiga reaktioner kan uppstå och man kan känna stor sorg, men man klarar av att hantera och ge utlopp för sina känslor. Personer med otrygg-undvikande anknytning tenderar att trycka undan känslor och minnen och på så sätt försöka undvika sorgen. Otrygg-ambivalent anknytning karaktäriseras av starka känsloreaktioner och -uttryck, samtidigt som det kan kännas svårt att prata om sorgen och sörja på ett konstruktivt sätt. När det gäller desorganiserad anknytning kännetecknas dylik av svårigheter med att prata om sin sorg och man kan känna sig förvirrad och ha mycket svårt att anpassa sig till sin situation. Det är möjligt att man upplever att man inte har tillgång till eller når vissa känslor eller minnen. För att sammanfatta kan nämnas att man genom forskning har konstaterat att sorgeprocessen för personer med otrygg-undvikande anknytning tenderar att präglas av hämmad eller undantryckt sorg, av långvarig sorg när det gäller personer med otrygg-ambivalent anknytning och någon form av traumatisk sorg när det kommer till personer med desorganiserad anknytning (Parkes, 2001; Mikulincer & Shaver, 2008; Shaver & Tancredy, 2001; Stroebe & Schut, 1999, i Stroebe m.fl. 2010).
Stroebe (m.fl. 2010) betonar att de olika anknytningsstilarna som sådana samt i förhållande till sorgeprocesser oundvikligen förenklas när de beskrivs i litteraturen. Verkligheten är mycket mer komplex och nyanserad. I verkligheten är gränserna mellan de olika anknytningsstilarna inte alltid så tydliga och inte heller kopplingarna mellan anknytningsstil och individuella sorgereaktioner. Det finns ofta ett flertal faktorer som inverkar. Stroebe (m.fl. 2010) poängterar att sättet på vilket man knyter an till andra människor och fungerar i olika relationer kan förändras med tiden och beroende på vad man är med om. Det är alltså möjligt att etablera trygga anknytningar också senare i livet, enligt hur jag tolkar det.
Vikten av uppföljning kan i det här sammanhanget inte understrykas nog. I en publikation av Social- och hälsovårdsministeriet (2009) betonas att man bör följa upp hur unga mår och klara av att anpassa sig under tillräckligt lång tid, eftersom traumatiska händelsers inverkan på den psykiska hälsan inte alltid syns genast och dessutom kan förändras över tid. Av egen erfarenhet vet jag att det kan ta länge innan man är redo att påbörja bearbetningsprocessen.
Kom ihåg att sorg kan se ut på många olika sätt och att det i en sorgeprocess finns utrymme för många olika slags känslor. Du får sörja och vara ledsen. Du får göra saker som du tycker om och som får dig att må bra, också fast du sörjer. Och du får ge det tid.
Julia Back
Referenser:
Egidius, H. (u.å.a). Anknytning. I Natur och Kulturs Psykologilexikon. Hämtad från Slå upp anknytning på Psykologiguiden i Natur & Kulturs Psykologilexikon
Egidius, H. (u.å.b). Anknytningsmönster. I Natur och Kulturs Psykologilexikon. Hämtad från Slå upp anknytningsmönster på Psykologiguiden i Natur & Kulturs Psykologilexikon
Egidius, H. (u.å.c). Desorganiserat anknytningsmönster. I Natur och Kulturs Psykologilexikon. Hämtad från Slå upp desorganiserat anknytningsmönster på Psykologiguiden i Natur & Kulturs Psykologilexikon
Main, M. (1996). Introduction to the Special Section on Attachment and Psychopathology: 2. Overview of the Field of Attachment. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 64(2), 237-243.
Nordström, Lindhe, M. (2.12.2019). Sorg. Psykologiguiden. Hämtad från Sorg – förlust (psykologiguiden.se)
Ollmark, L. (28.11.2016). När en vän mår dåligt – vad kan man göra? Psykologiguiden. Hämtad från hjälpa en kompis – stödja en vän som mår psykiskt dåligt (psykologiguiden.se)
Skerfving, A. (2005). Att synliggöra de osynliga barnen – om barn till psykiskt sjuka föräldrar (1 uppl.). Gothia förlag.
Social- och hälsovårdsministeriet. (2009). Psykosocialt stöd och tjänster vid traumatiska situationer. Handbok för kommuner och samkommuner (Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2009:23). Social- och hälsovårdsministeriet.
Stroebe, M., Schut, H., & Boerner, K. (2010). Continuing bonds in adaptation to bereavement: Toward theoretical integration. Clinical Psychology Review 30, 259-268.
Worden, J.W. (2009). Grief Counseling and Grief Therapy: A Handbook for the Mental Health Practitioner (4. uppl.) Springer Publishing Company.