Hur har det känts för dig?

Till en början var jag chockad. Tårarna tycktes aldrig ta slut, och mitt eget liv blev plötsligt helt kaotiskt. Jag ville göra allt för Mikko. Jag besökte avdelningen och hjälpte till hemma hos Mikkos familj. Snart insåg jag att min hjälp inte behövdes på samma sätt som jag hade velat ge den. Samtidigt plågades jag av skuldkänslor över min sons sjukdom. Hade jag gjort något fel? Kunde jag ha förhindrat sjukdomen? Jag hade svårt att sova och låg vaken och gick igenom mitt liv bit för bit och försökte hitta svar. Situationen var tung och svår för mig. Efter den värsta krisen behövde jag få stöd från andra och jag behövde få höra om andras erfarenheter. Svåra känslor, som skam och skuld, var fortfarande obesvarade.

Hur har bearbetningen sett ut?

Med hjälp av min svärdotter Aino hittade jag kontaktuppgifter till FinFami på nätet och tog kontakt med deras stöd- och rådgivningstjänst. Jag deltog först i många av deras aktiviteter, men numera är jag bara med i en kamratstödsgrupp för anhöriga. Efter Mikkos insjuknande har vi också pratat om situationen hela familjen tillsammans och det har hjälpt mig. Till en början pratade jag bara med min ex-man om det, men nu har jag inte lika stort behov av att prata med honom längre.

Vad ger dig hopp idag?

Det som har gett mig mest hopp är stödsamtalen med en anställd på Finfami och kamratstödsgruppen för föräldrar. Jag är tacksam för allt stöd jag har fått från gruppen. Med tiden har jag blivit bättre på att förhålla mig till Mikkos sjukdom och till hela situation. Vi har också diskuterat och bearbetat saken tillsammans inom familjen, vilket har betytt mycket för mig. Dessutom har jag sett till att jag inte längre fokuserar för mycket på Mikkos problem, utan också tar hand om mig själv och mina egna behov. Det man inte kan förändra måste man acceptera.