Vad hände?

Jag hade haft oförklarlig ångest och mått psykiskt dåligt i flera år, men jag visste inte vad det berodde på. Jag hade ibland känt mig deprimerad och hade sökt hjälp för sömnlöshet från företagshälsovården. Jag fick medicinsk hjälp för min sömn och genomgick ett depressionstest. Enligt testet hade jag mild depression. Jag ville ändå inte börja ta stämningsstabiliserande mediciner.

Utåt sett var allt bra. Min son var 9 år gammal och vår familj hade just fått en underbar dotter. Min fru hade fullt upp med den nyfödda, så jag ville inte belasta henne med mina känslor. Med bebisen kom också sömnlöshet, vilket är normalt i barnfamiljer. Min fru var orolig för min sömnlöshet och min irritabilitet. Även om jag var mycket glad över den nya familjemedlemmen, kände jag mig enormt trött. Jag kände mig otillräcklig både i arbetet och i vardagen med familjen. Jag ville bara dra mig tillbaka och vara ensam.

Gradvis kände jag att jag fick ny energi, tröttheten började avta och jag fick ny kraft att ta itu med saker. Mina tankar rusade och jag kände mig verkligen ”på topp”. På jobbet började jag ta på mig nya projekt, eftersom jag kände att jag fortfarande hade mycket energi. Jag återupptog min avbrutna gymträning, och livet kändes som om det gick i full fart framåt. Mitt behov av sömn minskade och jag fick allt mer energi! Hemma uppstod det bråk om hushållssysslor och om att jag var så mycket borta. Min fru åkte med barnen till sina föräldrar i norra Finland, och jag fick tid att fokusera ännu mera på mina arbetsprojekt.

Jag hade fått det största projektet i min karriär att hantera och jag var nöjd med att kunna fokusera på det. Jag sov allt mindre, eftersom projektet var så intressant. Jag hade inte ro att sova. När jag gick till jobbet kände jag att projektet gick utmärkt, och jag blev mycket förvånad när min chef plötsligt krävde att jag skulle följa med till företagshälsovården. Jag hade en bra relation till min chef, så jag bestämde mig för att vara henne till lags och följa med till läkaren.

På företagshälsovården var situationen plötsligt mycket allvarlig, och läkaren skickade mig till akuten. Min chef var mycket orolig över situationen, och jag förstod överhuvudtaget inte vad det handlade om. Jag hade ju det bra! Jag blev förd till den psykiatriska avdelningen, trots att jag försökte förklara att det hade skett ett misstag. Jag var på avdelningen i tre veckor, eftersom mitt tillstånd inte ville stabilisera sig, och det verkade inte finnas någon medicin som fungerade. Genom test av olika mediciner och samtal började jag förstå att jag behövde hjälp och mediciner för att få mitt liv på rätt spår igen. Gradvis började jag känna mig lugnare, och det ledde till depression. I slutet av min avdelningsvistelse fick jag diagnosen bipolär sjukdom.

Hur har det känts för dig?

Det har varit svårt för mig att acceptera att jag fått en diagnos. Efter att jag kommit ut från sjukhuset blev jag sjukskriven i flera månader och då fick jag bearbeta det som hänt. I början kände jag en enorm skam: vad har jag gjort och vad har jag utsatt mina närmaste för? Jag skämdes för mitt beteende och min sjukdom. Varför är jag defekt? Jag kände också en stor skuld gentemot min familj. Vad har de fått gå igenom på grund av mig. I början kändes återhämtning som en avlägsen och omöjlig tanke. Men gradvis märkte jag att vardagliga aktiviteter blev lättare och att min funktionsförmåga återvände. Numera, när den akuta situationen är bakom mig, känner jag att min sjukdom bara är en del av mig. Jag kan hantera händelserna i mitt liv och min sjukdom, och jag lever ett normalt liv, tycker jag. Jag är tacksam för att man också på jobbet har kunnat förhålla sig till min situation. Min chef har varit exemplariskt stödjande i detta fall. 

Hur har bearbetningen sett ut?

Efter sjukhusvistelsen fick jag vänta på att få börja i terapi. Innan dess fick jag möjlighet att prata med en psykiatrisk sjukskötare. Dessutom har jag och min fru samt min familj pratat mycket om det som hänt. Jag är också lyckligt lottad med en god vän som jag har kunnat prata med. Återgången till jobbet organiserades gradvis, med min chef och företagshälsovårdens läkare involverade. Att återvända till arbetet har hjälpt mig mycket i min rehabilitering. Den gradvisa starten på jobbet var en bra lösning för mig, och nu har jag kunnat arbeta heltid i flera år. Jag och min chef har diskuterat min situation, och vi ser båda till att det inte ska bli så illa igen. På samma sätt har vi tillsammans med min familj kartlagt våra liv och våra aktiviteter så att det stöder min förmåga att klara mig.

Vad ger dig hopp idag? 

Kärleken, familjen och vännerna. Min återhämtning har ibland känts svår och lång, men framtiden och livet har burit mig. Jag är glad att jag idag bättre kan ta hand om mig själv. Jag kan också bättre avgränsa mitt arbete och jag vet hur jag ska tillbringa tid med min familj. När jag umgås med barnen känns min egen sjukdom ganska avlägsen.