Hur har det känts för dig?

Efter svårigheterna i min ungdom kändes det först som om mitt liv började flyta på och att jag klarade mig bra. Jag blev antagen till universitetet för att studera ett område som är viktigt för mig och jag arbetade samtidigt deltid. Studierna gick framåt och mina relationer fungerade bra. Men efter ett tag började studierna gå trögt, och att gå till universitetet började kännas ångestfyllt. Jag vågade inte längre gå på föreläsningar eller tenter. Jag kände mig utanför och underlägsen. Jag fick panikattacker, men vågade inte söka hjälp eller berätta för någon. Gradvis började mina psykiska svårigheter påverka mitt arbete, och jag blev sjukskriven. Jag förstod inte vad mina problem berodde på.

Hur har bearbetningen sett ut?

Jag kontaktade Studenthälsan (Studenternas hälsovårdsstiftelse SHVS). Jag blev mottagen av en läkare som kunde ställa den rätta frågan: Hur mår du? Jag brast ut i gråt som aldrig verkade ta slut. Jag blev sjukskriven och läkaren hänvisade mig till en psykolog. Tillsammans med psykologen började vi med SHVS:s korttidsterapi, och min mamma hjälpte mig att hitta FinFamis kamratstödsgrupp för vuxna barn till personer med psykisk ohälsa. De här erfarenheter hjälpte mig att förstå min ångest och mina barndomsupplevelser.

Vad ger dig hopp idag?

Med stöd från korttidsterapin och gruppen för vuxna barn till personer med psykisk ohälsa har jag mått bättre och haft möjlighet att fortsätta mina studier. Studierna är viktiga för mig och en resurs i min vardag. Jag har också vågat dela med mig av mina erfarenheter inom min familj, och vi har blivit bättre på att kommunicera. I början var det svårt att berätta om mina problem, eftersom jag var rädd för att belasta mina föräldrar. Jag är ändå glad att jag vågade, eftersom det har fördjupat relationerna i familjen ytterligare. Det hopp och stöd jag fått från kamratstödet, i gruppen för vuxna barn till personer med psykisk ohälsa, har varit en viktigt. Jag känner inte längre att jag är ensam, utan vet att det finns andra som har det som vi. Jag kommer att behöva arbeta med min ångest länge ännu, men jag är hoppfull inför framtiden, eftersom jag nu känner mig själv bättre. Det här har också hjälpt mig socialt, och jag har vågat skapa nya relationer.