Hur har det känts för dig?

Mikkos sjukdom kom som en överraskning. Vi har alltid varit nära, och jag blev besviken på mig själv för att jag inte märkte något särskilt med Mikko innan han blev sjuk. Hans arbetstempo oroade mig, men jag trodde att han visste sina egna gränser. I och med sjukdomen försökte jag hjälpa Mikkos fru Aino så mycket som möjligt. Jag höll en låg profil i min familj när Mikko insjuknade. Jag ville inte belasta mina föräldrar med mina egna bekymmer. Jag oroade mig också för hur jag skulle berätta för min partner om att min bror blivit sjuk. Tänk om han skulle ha svårt att acceptera Mikko? Samtidigt frågade jag mig: Varför kom jag undan? Varför Mikko? Kan jag också bli sjuk?

Hur har bearbetningen sett ut?

Jag har en bra relation till alla i Mikkos familj och i början kunde jag vara ett stort stöd för dem. Vi pratade öppet om situationen. Jag tillbringade mycket tid med deras yngsta barn. Det var svårare för mig att få kontakt med tonåringen. Kommunikation mellan mig och Mikko fungerade bra och det kändes skönt. Vi kunde prata mer öppet med varandra på tu man hand än till exempel i våra föräldrars sällskap. Småningom vågade jag också öppna mig mer för min partner, och det hjälpte mycket i bearbetningen av situationen.

Vad ger dig hopp i dag?

Jag har inte pratat med professionella om min brors situation, men jag har gjort förändringar i mitt eget liv tack vare Mikkos sjukdom. Jag insåg att psykiska sjukdomar kan drabba vem som helst, och därför är det viktigt att ta hand om sitt eget välbefinnande. Jag har börjat gå på gym och jogga. Dessutom har min partner och jag en gemensam utomhusaktivitet som har varit väldigt viktig under dessa år. Mikkos har återhämtat sig relativt bra och det ger också hopp.