Vad har hänt och hur har det känts för dig?

När jag fick veta att min man Mikko hade blivit inlagd på psykiatrisk avdelning var jag hos mina föräldrar i norra Finland med våra barn. Jag förstod först inte alls vad Mikkos chef försökte berätta för mig. Jag var mycket chockad över situationen, även om jag inte kan säga att det kom helt oväntat. Precis innan Mikko blev inlagd på sjukhus ringde han mig mitt i natten och ville diskutera framtida semesterplaner. Både tidpunkten för samtalet och planerna var helt galna. Jag förstod ändå inte allvaret i situationen.

När jag kom hem fick jag hjälp med barnpassning av Mikkos bror och kunde besöka min man på sjukhuset. Jag fick inte träffa Mikko direkt, eftersom han var i så dåligt skick. Jag minns att läkaren berättade något för mig om hur det var med  Mikko, men ingenting fastnade i mitt huvud. Småningom insåg jag att Mikko varit manisk när han blev inlagd på sjukhus, och hans underliga beteende fick en förklaring när jag lärde mig mer om bipolär sjukdom.

När Mikko kom hem från sjukhuset minns jag att jag var helt slutkörd. Att sköta vardagen föll helt och hållet på mig och jag var fruktansvärt trött. Jag kände mig ensam, även om familjen stöttade mig. Att hantera vardagen utan Mikko var nytt och utmattande. Jag hade inte bett om detta, utan det kom in i mitt liv som en objuden gäst. Krisen blev en del av vår familjs vardag, som vi småningom lärde oss att leva med.

Hur har bearbetningen sett ut?

Till en början hungrade jag verkligen efter information. Genast när den värsta chocken hade lagt sig började jag ta reda på så mycket som möjligt om sjukdomen. Jag ville förstå vad som hände Mikko. Samtidigt skötte jag familjens och Mikkos ärenden, och det gjorde mig utmattad. Jag insåg att också jag behövde hjälp. Jag var hela tiden rädd för att Mikkos mani skulle komma tillbaka. Jag sökte mig till läkare och fick tid till företagshälsovårdens psykolog. Jag blev rekommenderad att kontakta FinFami Nyland. Stödet från andra med liknande erfarenheter har genom åren varit till stor hjälp. Mikkos familj har också varit ett viktigt stöd och till stor hjälp med barnpassning. Mikko och jag har också lärt oss att kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare. Detta har hjälpt oss båda att återhämta oss. Jag har kunnat prata med Mikkos familj och mina egna vänner om vår situation, och det har hjälpt mycket.

Vad ger dig hopp idag?

Jag försöker hitta något positivt i det jobbiga som hänt i livet.  Kärleken har hjälpt mig att orka, och Mikkos egen motivation att bli frisk har också gett mig hopp. De goda stunderna har hjälpt mig att klara av de svåraste tiderna. Enligt Mikkos läkare har han en god prognos, och det har hjälpt oss båda att återfå fotfästet i vardagen. Jag tar hand om mig själv. Om jag inte mår bra kan jag inte hjälpa någon annan. Man måste vara snäll mot sig själv, det hjälper inte att oroa sig för framtiden, även om man inte vet hur sjukdomen kommer att utvecklas. Utan min mans sjukdom skulle jag vara mycket mer naiv och inte förstå att uppskatta de saker jag har nu.