Hur har det känts för dig?

Jag märkte att allt inte stod rätt till när min mamma började bete sig konstigt. Jag visste inte vad som var fel med henne, men jag förstod snart att oron handlade om pappa, som plötsligt inte var hemma. Jag saknade pappa och förstod inte varför han plötsligt var borta. Jag kände mig förvirrad men ville inte oroa mamma med mina frågor. Jag blev ensam med min oro. När pappa kom hem var han inte längre densamma som förut. Jag tog inte hem kompisar och jag skämdes över min familj. Jag skämdes över pappas konstiga beteende och att han inte gick till jobbet. Det kändes som om pappa inte var intresserad av mig. Jag blev snabbt mer självständig och sysslade med mina egna saker. I skolan kunde jag inte kontrollera mitt beteende och det ledde till problem.

Hur har bearbetningen sett ut?

På grund av min ångest och aggressivitet klarade lärarna inte längre av mig, så de hänvisade mig till skolkuratorn. Kuratorn kunde lyssna på mig. Min mamma, kuratorn och jag träffades och vi kom överens om att vi skulle ta kontakt med ungdomspsykiatrins mottagning. Mamma tog situationen hårt, eftersom oron för pappa fortfarande var färsk. På ungdomspsykiatrins mottagning fick jag en bra kontaktperson och en bra läkare, med hjälp av dem fick jag småningom ordning på min situation.  I skolan gick jag ibland och pratade med kuratorn också. Jag hade förtroende för henne, och snart började det gå lite bättre även i skolan.

Vad ger dig hopp idag?

Jag var mycket motiverad att gå till ungdomsmottagningen, eftersom jag ville ha ”friska papper” så snabbt som möjligt. Jag vågade till slut berätta för min bästa vän om hur jag hade det hemma, och han delade också med sig av sina egna bekymmer. Jag känner att vår relation nu är ännu starkare än tidigare. I min familj är situationen stabilare och mamma är inte längre så orolig. Jag har också börjat med en ny hobby där jag kan få utlopp för min ilska.